Ett dygn efter att AC/DC:s rocktåg kört över oss kryper det hårt förträngda minnet av radioprogrammet Ungdomens gåva i toner envist fram. UGT kom på tal när Esbo-Kenta, sportredaktörens storebror, sambon och redaktör Tommy Pohjola (hädanefter RTP enligt foto-Rikus anvisningar under Sweden Rock) försökte komma ihåg när de ”hittade” AC/DC.

RTP dvs undertecknad hänvisar till UGT och Niklas Rosström. Det var han, dom, det, som öppnade mina öron. Någon underbar människa hade önskat att få höra Touch Too Much och vad jag kan förstå spelades den i radion med långa tänder. Det här var ju en tid långt före Radio Extrem men inte långt efter att samhällets grundvalar skakats av att Kalle Anka går omkring utan byxor och Sex Pistols stoppats i Sjöskog. Sedan så ägde jag väldigt fort Flick Of The Switch, Back In Black och For Those About To Rock. Det var kört, fullständigt kört och jag ångrar ingenting. Tvärtom. AC/DC är Ljuset.

Esbo-Kenta minns ingenting utom en segelbåt och en bergssprängare. Nå, huvudsaken att någon hade den utomordentligt goda smaken att spela AC/DC.

Sportredaktörens brorsa säger att han slukades av AC/DC när Blow Up Your Video kom ut. I rätt mogen ålder, alltså. Men inget fel på det. Dessutom är den där plattan en av två underskattade AC/DC-skivor. Kul att den nämns!

Sambon, ja. Där var det brorsan som försåg familjen med hård rock, från Iron Maiden till AC/DC. Det ska han ha ett tack för. Till skillnad från Whitesnake duger AC/DC lika bra som Moneybrother och Morrissey.

När jag nu nämner Whitesnake skulle jag gärna skriva lite om Biff Byford och Saxon också men då kommer foto-Riku längs faxtrådarna så det får bli.