Kuhmo är sig likt tidigare år. Här träffar man massvis av vänner och halvbekanta. De som varit här förr vet vad de får, medan förstagångsbesökarna tror sig ha funnit Kuhmoandan efter första konserten. Överlag tror jag man inte skall stirra sig blind på Kuhmoandan och febrilt leta efter den. Den går inte att finna, den går inte att lägga ett finger på. Kanske finns den, kanske inte.

Det finns de som tycker att Kuhmoandan försvann när Kuhmohuset byggdes 1993. Då började folk klä upp sig och efter det har festivalen inte varit sig lik, menar de. Det som märks på årets festival är att allt fler konserter är förlagda till Kuhmohuset och allt färre  konserter äger rum i Kontio skola, där de flesta konserterna spelades i tidens morgon i gympasalen. Att årets konserter mestadels är förlagda till Kuhmohuset passar mig ändå utmärkt, eftersom jag älskar det: jag gillar den vidöppna akustiken och det är dessutom så vackert inne i salen.

En vän och kollega förundrade sig igår över att alla framföranden inte varit av toppklass. Han har rest runt på ett antal nordiska festivaler, främst i Norge (Bergen, Stavanger och Risør), och alltid hört talas om Kuhmo och hur märkvärdigt det är, men nu har han blivit lätt besviken över att alla konserter inte gått upp mot övernaturliga mått. Jag sade åt honom att han kan vara glad över att han inte behöver skriva genast, utan att han får tid att tänka och smälta upplevelserna. När han far härifrån kommer han säkert att ha samlat på sig flertalet minnesvärda upplevelser. Här spelas så mycket musik att det säkert finns nånting för var och en. Kvalitet byggs upp genom kvantitet här.