Författararkiv

Inne på andra veckan

Publicerad: 19/07 17:53

Söndagen har börjat i strålande tecken i Kuhmo. Har hittills i dag gått på en konsert med den nya huskvartetten Meta4. Om en liten stund börjar ett informellt möte med pressen med festivalgrundarna Seppo Kimanen och Yoshiko Arai. Dessutom utlovas en överraskning av allas vår favorit, festivalbossen Vladimir ”Vladi” Mendelssohn. Skriver senare om hur skumpan smakade och om jordgubbarnas sötma och Vladis överraskning.

Kvällens två konserter ser rätt bra ut med tre Beethoven-kvartetter, bl.a. opus 95 spelad av Meta4. Salomé Haller och Enescu-kvartetten gör också Alban Bergs Lyrisk svit, Jussi Myllys sjunger fyra sånger ur Des Knaben Wunderhorn och Teppo Lampela gör Schönbergs ode för Napoleon Bonaparte tillsammans med Brentanokvartetten. Idel vokalmusik från fin-de-siecle-Wien. Inte illa.

I valsens förtjusande värld

Publicerad: 19/07 01:22

Trodde ni man kunde spela valser i fyra timmar och göra det till en vettig helhet? Det trodde inte jag heller förrän jag hörde kvällens maratonkonsert, som just håller på att avrundas i Kuhmohuset. Här fanns valser av alla de slag: positivvalser som vevades fram till dans av Tiina Lindfors, Joseph Lanners valser för stråkkvartett, SibeliusValse triste och Rachmaninovs vals för sexhändigt piano.

Bland de finaste upplevelserna i kväll märks dock Valeria Resjans vackra klang i Liszts transkription av en vals ur Gounods Faust och Paavali Jumppanens enkla och smakfulla tolkning av Chopins a-mollvals (op. posth.). Inte heller att förglömma är den härligt uppskruvade versionen för två pianon av Ravels La Valse, som tolkades ihärdigt och mustigt av de unga pianisterna Roope Gröndahl och Emil Holmström. Och Matilda Kärkkäinen lyckades med konststycket att bjuda på ett snyggt ackompanjemang i Tjajkovskijvalsen i C-dur som den omöjlige virtuosviolinisten Dan Zhu valt att spela. Valsen som återfanns i Intermezzo-satsen i Korngolds Stråksextett och de spexande musikernas version av An der schönen blauen Donau var inte fy skam de heller.

Wienervalser är easy listening och nu är det bekräftat att det går att göra en vettig helhet av fyra timmar valser. Vad snyggt!

Svart på vitt

Publicerad: 18/07 17:54

Nu står det skrivet att Kuhmo är världens 14:e bästa festival, åtminstone om man får tro Österrikiska Festspiele-tidningen och ett pressmeddelande från Kuhmo kammarmusiks kansli. Men kanske inte en fjortonde plats nu känns så märkvärdig om man jämför med att Financial Times år 2003 listade Kuhmo bland världens fyra bästa festivaler och att The Independent nämnde Kuhmo bland världens tio bästa festivaler. I vilket fall som helst är det en erkänsla.

Festspieles hela lista är:

1. Salzburg
2. Bayreuth
3. Bregenz
4. Wexford
5. Aix-en-Provence
6. Luzern
7. Operafestivalen i München
8. Vita nätter i St. Petersburg
9. Edinburgh
10. Pesaro
11. Styriarte
12. Ravenna
13. Operafestivalen i Zürich
14. Kuhmo kammarmusik
15. Cervantino (Mexiko)

Tack Jan Söderblom!

Publicerad: 17/07 23:52

Äntligen har det hänt. Efter en vecka av mestadels medelljumma framföranden har jag upplevt nånting märkligt, nånting som övergått mitt förstånd. Denna gång var det Virtuosi di Kuhmo och Jan Söderblom som lyckades skapa de där unika speciella framförandena som jag ännu kommer att minnas länge.

Deras tolkning av Bartóks Divertimento för stråkorkester var urstark, rentav monumental. Ack så hjärtskärande, djupt fylliga ackord som gjorde sig gällande här! Super-Jannes grepp sitter urbra för den här lite riviga och energiska Bartóken.

Och spelningen av Arthur Honeggers Symfoni nr 2 för stråkorkester och trumpet ad libitum var, om möjligt, ännu bättre: fylld av djupröda, mörka toner, subtilt framlirkade. Musiken har en berättande sida, men alltid med mörka förtecken. Det här är så välskriven, mustig stråksats och tolkningen är härligt energisk och suggestiv. Och Simon Cox trumpetsolo på slutrakan medför en vidunderlig kvalitet.

Dessa två tolkningar är orsaken till att jag överhuvudtaget kommer till Kuhmo, just för att få uppleva sådana här stunder.

Tårar i alla former

Publicerad: 17/07 13:50

Kuhmofestivalen är inne på sin sjätte dag och festivalen pågår som vanligt. En hel del konserter och artister, men inga stora överraskningar. Kvällens maratonkonsert ser dock intressant ut: temat är olika former av tårar. Här finns europeiska tårar, tårar av affektion och skuldkänslor, tårar vid avsked, festliga tårar, tårar av skam, landsflykt och krig samt gömda tårar och skratt mellan tårarna. Det återstår att se vad det leder till men inramningen känns tilltalande.

Liksom under tidigare år kommer fredagkvällens konsert att ha två pauser och olika musiker för varje stycke. Med på programmet ryms frimurarmusik av Mozart, en sorgmarschsonat av Beethoven (op.26), en Mendelssohn-trio, ett Bartók-divertimento, en Sjostakovitj-trio och Honeggers Symfoni nr. 2 för stråkorkester och trumpet, som uruppfördes mitt under brinnande krig 1941. Programupplägget låter på många sätt helt intressant.

Var är kammarmusiken?

Publicerad: 16/07 17:48
Under Vladimir Mendelssohns tid har många goda idéer kläckts i Kuhmo. Pavel Vernikov värpte ett ägg i Djurens karneval på tisdag. Stefan Bremer

Under Vladimir Mendelssohns tid har många goda idéer kläckts i Kuhmo. Pavel Vernikov värpte ett ägg i Djurens karneval på tisdag. Stefan Bremer

Sakta men säkert har Vladimir Mendelssohn gjort sina förändringar på Kuhmofestivalen och nu börjar vi se vad det lett till. Att han satt sin egen prägel på festivalen är definitivt en bra sak, men vad betyder det i praktiken?

När Mendelssohn tog över ledarskapet sommaren 2006 förklarade han i en intervju för Hbl att ett tema är onödigt bindande och att han helst inte ville ha något tema på sin festival. Årets festival bär ändå temat sagor och berättelser och för något år sedan hade festivalen temat resor och olika destinationer.

I samma intervju som jag gjorde med honom sommaren 2006 förklarade han också att han ville bjuda på små överraskningar under konserterna. Det har han också gjort – med den påföljden att Kuhmo i snabb takt höll på utvecklats till en festival där allt mer och mer tid gick åt att möblera om scenen för att ta in tjugo musiker för att spela ett stycke som bara räckte en minut. Ibland har det här lilla extrastycket varit en kuriositet, ibland har det varit ett bortglömt guldkorn som grävts fram ur historiens skattkista.

Till all lycka har den här utvecklingen mot allt kortare stycken och allt mera roudande dock bromsats upp och i år kan vi redan se att styckena är lite längre och fylligare. Inte bara kuriositeter alltså.

Men alltjämt finns det människor som frågar sig ”var är kammarmusiken?” De saknar de stora verken och den musik som de egentligen kommit för att höra: Mozarts, Haydns och Beethovens kvartetter och andra verk ur standardrepertoaren. Snart lär det bli ordning på den fronten när Meta4 spelar gamla hederliga stråkkvartetter under tio olika konserter från och med lördag.

Galenskap på scenen

Publicerad: 15/07 21:14
Leionel Peintre gör en ypperlig tolkning av rollen som den galne kungen. Stefan Bremer     Leionel Peintre gör en ypperlig tolkning av rollen som den galne kungen. Stefan Bremer

Leionel Peintre är ypperlig i rollen som galen kung. Stefan Bremer

Om det finns ett sätt att illustrera ett mentalsjukhus i konsten – eller åtminstone allmänhetens bild av det – så är nog Peter Maxwell Davies sångcykel Eight songs for a Mad King ett rätt bra exempel. Fast egentligen är det här väl ingen sångcykel, snarare ett skådespel där galenskapen dras till sin spets och alla dras in i vansinnet.

Lionel Peintre, den franska barytonen som sjunger lite i näsan men har en fantastisk scenkarisma, är som en blandning av Helena Juntunen och Pasi Hyökki i sin röstakrobati när han reciterar texterna och lever sig in i dem med hela sin själ. Och som kronan på verket tar han violinistens violin och slår den i små bitar för att illustrera sin nervositet när vi når klimax i sjunde sången, Country dance. Han är rabiat, han är urnsinnig.

Den galne kungen har en excellent motpart i Jan Söderblom som agerar hans läkare och shrink.

Maxwell Davies musik är intressant så till vida att den kombinerar många musikstilar. Niomannaensemblen låter inledningsvis som en riktig nymusikensemble i öppningsackorden, men efter det anspelar man på alla möjliga musikstilar, allt från barock till spökstämningar (på cembalo), fågelsång, jazz och kabaré. Allt för att illustrera villervallan i kungens huvud. Det här är en rik blandning av ett otal musikstilar, ibland satta på varandra.

Det är roligt att Maxwell Davies-sångerna görs i Kuhmo som ett skådespel, där Peintre tar kontakt med musikerna och får dem att bli en del av dramat och showen. Det hade ju varit mycket tråkigare om musikerna varit undangömda i ett hörn eller i ett orkesterdike. Ypperligt framförande!