Arkiv för ‘Festivaler’ kategorin

Dekadens är för proffs

Publicerad: 22/07 16:45

Dekadens, dvärgar och sedan kommer Mötley Crüe. Humorn, myterna och de direkta lögnerna som omger rocklefvernet är många. Dessutom ser det hela förbannat bra ut i tv.

Eftersom det definitivt inte är pengarna måste just detta vara några av orsakerna till att så många ungdomar vill bli poprecensenter och överlag ”jobba med medier”.

Tyvärr är verkligheten allra oftast trist. Inte dötrist för man får ju trots allt se många av de egna favoritartisterna live, kanske till och med intervjua dem och så är det alla skivorna man annars inte hade råd med.

Försöker man hålla ens lite distans till artisterna och hela den penningstinna rockcirkusen som man förväntas bevaka hänger man inte jämt med gitarristen i öltältet bakom festivalscenen. Ofta är det inte ens möjligt.

Jag förstår att Tommi Pohjola inte vill missa en gratis konsert. (med tilltugg). Men trots det skulle en total bojkott av dylika evenemang vara på sin plats. Du kan ju gå dit och låta bli att skriva om det.

Det skriver Namnlös i anslutning till Britney Spears-artikeln som handlade om fotobojkotten. ”(med tilltugg)” är i regel aldrig en option och är det så kostar det. Gratis? Nja, konserter och festivaler arrangeras inte under kontorstid. Sure, rockpolisen slipper betala inträde men jobbar kanske dubbelskift och både väldigt sena och tidiga timmar för att få ihop nåt läsvärt i tidningen. De dagstidningar som har medarbetare vars huvudsyssla är att recensera livespelningar och plattor och som därför också har möjlighet att professionellt syssla med lite dekadens är nog mycket mycket få.

Jadaja bla bla bla jag hör er! Jag ska sluta klaga! No more. Tyst. Helt jävla tyst. Det finns ju folk som måste prostituera sig och till exempel copywrita reklam för Ostos-tv. Jag är fett privilegierad trots allt.

Så här går det till, ”Namnlös” och andra:

Man kontaktar skivbolag och/eller konsertarrangör och hoppas på ackreditering. Om allt OK hämtar man några timmar innan konserten biljetten och går in i arenan. (Tidigare har man läst på om nödvändigt.) Under spelningen, som man för övrigt och tacka gudarna ens för det, får se från hyfsat bra plats ignorerar man eventuella adrenalinrusher och fokuserar stenhårt på detaljer; finesser, tabbar, låturval, kostymer, publikreaktioner och whatnot för att ha rejält med material för en intressant recension. Efter konserten går man hem och skriver. Eller så går man hem och sover några timmar och skriver tidigt på morgonen innan DET-RIKTIGA-JOBBET.

Det ser ungefär lika ut för fotografer utom att de trängs alla i ett så kallat fotodike precis framför scenen under de 1–3 första låtarna. Genast efter det ledsagas det ut ur arenan. Fotograferna får alltså inte ens se konserten till slut.

Det där är ett normalt knäck.

Ibland kan man få hänga med på roligheter och få VIP-behandling det vill säga dricka en öl eller två på skivbolagsnissens bekostnad (artisterna bjuder aldrig något, tvärtom är de dyra i drift). Ibland. Nästan aldrig. I shit you not.

Summan av kardemumman är med andra ord att det naturligtvis finns en cirkusvariant som kan inkludera allt från sanslös konsumtion av Red Bull och roligt hö till seriös skit enligt The Dirt. Det förutsätter viss personlighet, stålar och lever, tålamod och social förmåga. Men nog är det möjligt, nog är det möjligt.

The politics of rock ’n’ roll, in England or America or anywhere else, is that a whole lot of kids want to be fried out of their skins by the most scalding propulsion they can find, for a night they can pretend is the rest of their lives, and whether the next day they go back to work in shops or boredom on the dole or American TV doldrums in Mom ’n’ Daddy’s living room nothing can cancel the reality of that night in the revivifying flames when for once if only then in your life you were blasted out of yourself and the monotony which defines most life anywhere at any time, when you supped on lightning and nothing else in the realms of the living or dead mattered at all.

– Lester Bangs

Sagor även för vuxna

Publicerad: 21/07 22:33

Applåderna haglar inne i salen när Prokofjevs Peter och vargen just håller på att avslutas i denna stund i Kuhmohuset. Det har blivit en härlig upplevelse inte minst tack vare Lasse Pöystis varma berättarröst. Pöysti har ju gjort flera fina framträdanden som recitatör på årets festival.

En av de finaste sidorna med Kuhmo är att här spelas musik som inte hörs annanstädes, som t.ex. just Peter och vargen. I vanliga fall spelas Peter och vargen bara i tv eller på skiva. I kväll gjordes den live och i kväll var ensemblen också tillräckligt stor för att göra ett stort intryck. Peter och vargen är även intressant som pedagogisk barnsaga, som en guide in till orkesterinstrumenten, till stråkarnas, flöjtens, klarinettens, oboens och valthornets klangliga möjligheter.

Dirigenten Dalia Stasevka förtjänar en kommentar. Hon är ung och energisk, en nykomling på estraderna, men hon ger ett oerhört gott intryck när hon ena stunden tar ett mjukt och böljligt grepp om Prokofjev och andra stunden visar prov på sin distinkta tydlighet. Henne följer jag gärna framöver och det skall bli intressant att se vad det blir av henne om några år.

Kvällens konsert inleddes med Ville Matvejeffs spelning av tre episoder ur Stravinskys Petrushka. Det fanns mycket gott över den spelningen – bland annat hade han hittat en känsla för kantigheten, klurigheten och lekfullheten i Stravinsky. Konserten fortsätter strax med Schönbergs Pierrot Lunaire som jag hörde på öppningskonserten för två år sedan med sopranen Salomé Haller i huvudrollen. Hon tolkar 21-versersstycket i kväll också.

Inför kvällens konsert hade Vladimir Mendelssohn en rolig kommentar angående festivalmatematiken:

– Schönbergs Pierrot Lunaire är ett mästerverk så det måste vi ha med på programmet. Men om publiken ser Schönberg i programmet kan vi räkna med ett publikbortfall på 200 åhörare. Om de ser att Peter och vargen också spelas så kanske femtio åhörare kommer tillbaka och ytterligare tjugofem om vi spelar Petrushka.

Nåja, den här festivalmatematiken skall förstås tas med en nypa salt, men ett litet sanningens korn finns där kanske. Den här gången fick Mendelssohn dock tji, för här är det fullsatt!

Bisarr basar

Publicerad: 21/07 15:10
Kari Kriikku är ensam herre på täppan i sin bisarra basar.

Kari Kriikku är ensam herre på täppan i sin bisarra basar. Stefan Bremer

5000 kameler för Minna Pensola, 65 euro för Okko Kamus skjorta och 5 euro för kanslichefen Ritva Eerolas leksaksbil från hennes barndom. Det var saldot när Kari Kriikku höll låda och auktionerade ut allt möjligt under sin konsert Bisarr basar på måndag kväll i Kuhmo.

Och det är helt sant: han sålde dem faktiskt! Och folk köpte de här artiklarna med ren cash – med undantag för Minna Pensola som ansågs behövas ännu i fortsättningen. Också kuhmoandan auktionerades ut, men den var inte till salu, förklarade festivalarrangörerna. Saldot för Kriikkus egen nyutkomna, nästan slutsålda kletzmer-cd, som han hade tänkt sälja ut dyrt, blev futtiga 25 euro. Riktpris alltså.

Kari Kriikku är excellent som kletzmer-artist. Han är så levande och sätter hela sin själ i blöt. Det svänger om honom, något som fick publiken i Kuhmo att visa sällsynt stark eufori. Dessutom kan han steppa också.

Det här var nog en annorlunda konsert, speciellt i Kuhmo. Förutom auktion, bjöd man på magdans med två runda och goa flickor från Kajana och lite ex-tempore-tango med Lauri Sallinen och Henrik Sandås. Och dessutom hade man valt att till punkt och pricka följa Nicholas Kenyons råd som han gav i sin lilla skivrecension i The Observer i början av juli: spela skivan i ett rökfyllt rum!

Speciellt glad är jag över orkestern, som bestod av såväl gamla herremän ur Enescu-kvartetten som unga krafter ur Minetti-kvartetten och givetvis garvade kammarmusiker som behärskar stilart som stilart; vi talar alltså om Meta4. Pekka Nylund gjorde väl ifrån sig på ud-luta och 12-strängad gitarr. Extra förstärkning erhölls av Daphné Schneider på violin och Niek de Groot på kontrabas samt slagverkarna Tim Ferchen och Tuija-Maija Nurminen, som serverade explosiva rytmer i slutpläderingen.

>> Läs Nicholas Kenyons hela recension här

65 euro blir slutsumman för en nystruken skjorta som Okko Kamu burit. Stefan Bremer

65 euro blir slutsumman för Okko Kamus nystrukna skjorta. Stefan Bremer

Brahms är sublim

Publicerad: 20/07 18:52

Dagens två Brahmstolkningar har varit rätt starka. Ville Matvejeff är kanske inte så erfaren som kammarmusiker – han sparar lite på volymen – men han spelar fint och följsamt tillsammans med Wouter Vossen, Thomas Riebl och Iseut Chuat i Brahms Pianokvartett i g-moll op. 25. Chuat är för övrigt en fin kammarmusiker; hon omges av ett magiskt skimmer och bjuder på en fin cantabileton i cellon.

Brahms Stråksextett op. 18 är ett än större verk än pianokvartetten och varje sats blir till en monumental helhet. Här är det Hagai Shaham som agerar primas och slår sig ihop med Florin Szigeti på violin, Yuval Gotlibovich och Adrien La Marca på altviolin  och Martti Rousi och Andreas Brantelid på cello. Tolkningen blir suggestiv, stor och stark.

Ibland reagerar jag över att Brahms är så massiv. Det är stora linjer, formidabla former och massiva melodier som gäller. Med andra ord får jag intrycket av att Brahms är sublim. Men Brahms väcker motstridiga känslor i mig: det känns som att det inte sällan blir för mycket av det goda, allting väller runt som en enda välling. Då gäller det bara att hänge sig åt musiken och lyssna på musikerna.

Kvällen i Kuhmo bådar gott. Ser speciellt fram emot sena kvällskonserten kl. 23 – Bizarre Bazaar – där Kari Kriikku spelar klezmer, czárdás (traditionell ungersk folkmusik), tango, fado och arabisk musik på klarinett. Med sig har han också Pekka Nylund på ud-luta och 12-strängad gitarr, Daphné Scheider på violin, Meta4, Minetti- och Enescu-kvartetterna, Niek de Groot på kontrabas samt slagverkarna Tim Ferchen och Tuija Maia Nurminen. Får se vad det blir!

Alban Bergs älskarinna

Publicerad: 19/07 23:51

För Vladimir Mendelssohn är andra wienskolans tonsättare (Schönberg, Berg och Webern) mera ett måste än ett nöje. Han kanske inte gillar dem men han accepterar dem. Han tar alltså skeden i vacker hand och lägger in ett par stycken av dem på festivalprogrammet.

Men då han presenterar dessa tonsättare visar han inget förakt för dem. Tvärtom accepterar han kanon och ser till att presentera tonsättarna på ett roligt och intressant sätt. Och därav kommer det sig att han i början på kvällens konsert ser sin stora chans att öppna upp enigman kring Alban Bergs Lyrisk svit – direkt från scenkanten.

Just när publiken och hela Enescu-kvartetten (där Vladi Mendelssohn själv spelar med) har satt sig och konserten är på väg att börja inleder Mendelssohn med att berätta att Alban Berg hade en älskarinna, Hanna Fuchs-Robettin (poeten Franz Werfels syster och senare Alma Mahlers svägerska). Och han fortsätter med att berätta och illustrera hur det ena temat efter det andra anknyter dels till Hanna och dels till hennes barn, Munzo och Dorothea (även kallad Dodo). Det var ju som så att Berg infogade vissa gömda citat i sin lyriska svit och dedikerade hela rasket till sin älskarinna. Därför finner vi här och var noterna H-F (Hanna Fuchs) och A-B (Alban Berg). Och det bästa med allting är att Mendelssohn dessutom illustrerar allting själv på sitt instrument och låter de övriga kvartettmedlemmarna bidra till anförandet. Ja, egentligen blir det hela som en föreläsning. Det känns som att Mendelssohn öppnar upp symboliken i verket, vilket gör det en hel del lättare att närma sig det.

Tidigare i dag lovade jag att nämna något om presstillfället som hölls på kansliet i dag. Det var ingenting märkligt, närmast var där festivalgrundarna Seppo Kimanen och Yoshiko Arai som nostalgiserade lite hur allting var för fyrtio år sedan när allting startade. Och så höjdes det en skål för festivalen. Det visade sig att den stora överraskningen som utlovats redan hade gått om intet sedan Vladimir Mendelssohn hade överräckt sin nyskrivna komposition till Seppo och Yoshiko i Lentiira kyrka på dagen. Nå väl, inga problem. Vi ser fram emot att höra den här någon gång – fast det lär nog inte bli under Vladis tid. Åtminstone hittills har det varit tunnsått med verk av honom på hans egen festival.

Inne på andra veckan

Publicerad: 19/07 17:53

Söndagen har börjat i strålande tecken i Kuhmo. Har hittills i dag gått på en konsert med den nya huskvartetten Meta4. Om en liten stund börjar ett informellt möte med pressen med festivalgrundarna Seppo Kimanen och Yoshiko Arai. Dessutom utlovas en överraskning av allas vår favorit, festivalbossen Vladimir ”Vladi” Mendelssohn. Skriver senare om hur skumpan smakade och om jordgubbarnas sötma och Vladis överraskning.

Kvällens två konserter ser rätt bra ut med tre Beethoven-kvartetter, bl.a. opus 95 spelad av Meta4. Salomé Haller och Enescu-kvartetten gör också Alban Bergs Lyrisk svit, Jussi Myllys sjunger fyra sånger ur Des Knaben Wunderhorn och Teppo Lampela gör Schönbergs ode för Napoleon Bonaparte tillsammans med Brentanokvartetten. Idel vokalmusik från fin-de-siecle-Wien. Inte illa.

I valsens förtjusande värld

Publicerad: 19/07 01:22

Trodde ni man kunde spela valser i fyra timmar och göra det till en vettig helhet? Det trodde inte jag heller förrän jag hörde kvällens maratonkonsert, som just håller på att avrundas i Kuhmohuset. Här fanns valser av alla de slag: positivvalser som vevades fram till dans av Tiina Lindfors, Joseph Lanners valser för stråkkvartett, SibeliusValse triste och Rachmaninovs vals för sexhändigt piano.

Bland de finaste upplevelserna i kväll märks dock Valeria Resjans vackra klang i Liszts transkription av en vals ur Gounods Faust och Paavali Jumppanens enkla och smakfulla tolkning av Chopins a-mollvals (op. posth.). Inte heller att förglömma är den härligt uppskruvade versionen för två pianon av Ravels La Valse, som tolkades ihärdigt och mustigt av de unga pianisterna Roope Gröndahl och Emil Holmström. Och Matilda Kärkkäinen lyckades med konststycket att bjuda på ett snyggt ackompanjemang i Tjajkovskijvalsen i C-dur som den omöjlige virtuosviolinisten Dan Zhu valt att spela. Valsen som återfanns i Intermezzo-satsen i Korngolds Stråksextett och de spexande musikernas version av An der schönen blauen Donau var inte fy skam de heller.

Wienervalser är easy listening och nu är det bekräftat att det går att göra en vettig helhet av fyra timmar valser. Vad snyggt!

Festivalbloggen

RSSFestivalbloggen

Hbl drar fram längs med festivalstigen

  • Lång het sommar.

    Kanske, kanske inte men vi kollar festivalpulsen, för säkerhets skull och på allmänhetens begäran och för att alltid retar det någon.
  • Kalender

    november 2022
    M T O T F L S
    « aug    
     123456
    78910111213
    14151617181920
    21222324252627
    282930  
  • Etiketter

  • Kategorier