Arkiv för ‘Festivaler’ kategorin

Svart på vitt

Publicerad: 18/07 17:54

Nu står det skrivet att Kuhmo är världens 14:e bästa festival, åtminstone om man får tro Österrikiska Festspiele-tidningen och ett pressmeddelande från Kuhmo kammarmusiks kansli. Men kanske inte en fjortonde plats nu känns så märkvärdig om man jämför med att Financial Times år 2003 listade Kuhmo bland världens fyra bästa festivaler och att The Independent nämnde Kuhmo bland världens tio bästa festivaler. I vilket fall som helst är det en erkänsla.

Festspieles hela lista är:

1. Salzburg
2. Bayreuth
3. Bregenz
4. Wexford
5. Aix-en-Provence
6. Luzern
7. Operafestivalen i München
8. Vita nätter i St. Petersburg
9. Edinburgh
10. Pesaro
11. Styriarte
12. Ravenna
13. Operafestivalen i Zürich
14. Kuhmo kammarmusik
15. Cervantino (Mexiko)

Tack Jan Söderblom!

Publicerad: 17/07 23:52

Äntligen har det hänt. Efter en vecka av mestadels medelljumma framföranden har jag upplevt nånting märkligt, nånting som övergått mitt förstånd. Denna gång var det Virtuosi di Kuhmo och Jan Söderblom som lyckades skapa de där unika speciella framförandena som jag ännu kommer att minnas länge.

Deras tolkning av Bartóks Divertimento för stråkorkester var urstark, rentav monumental. Ack så hjärtskärande, djupt fylliga ackord som gjorde sig gällande här! Super-Jannes grepp sitter urbra för den här lite riviga och energiska Bartóken.

Och spelningen av Arthur Honeggers Symfoni nr 2 för stråkorkester och trumpet ad libitum var, om möjligt, ännu bättre: fylld av djupröda, mörka toner, subtilt framlirkade. Musiken har en berättande sida, men alltid med mörka förtecken. Det här är så välskriven, mustig stråksats och tolkningen är härligt energisk och suggestiv. Och Simon Cox trumpetsolo på slutrakan medför en vidunderlig kvalitet.

Dessa två tolkningar är orsaken till att jag överhuvudtaget kommer till Kuhmo, just för att få uppleva sådana här stunder.

Tårar i alla former

Publicerad: 17/07 13:50

Kuhmofestivalen är inne på sin sjätte dag och festivalen pågår som vanligt. En hel del konserter och artister, men inga stora överraskningar. Kvällens maratonkonsert ser dock intressant ut: temat är olika former av tårar. Här finns europeiska tårar, tårar av affektion och skuldkänslor, tårar vid avsked, festliga tårar, tårar av skam, landsflykt och krig samt gömda tårar och skratt mellan tårarna. Det återstår att se vad det leder till men inramningen känns tilltalande.

Liksom under tidigare år kommer fredagkvällens konsert att ha två pauser och olika musiker för varje stycke. Med på programmet ryms frimurarmusik av Mozart, en sorgmarschsonat av Beethoven (op.26), en Mendelssohn-trio, ett Bartók-divertimento, en Sjostakovitj-trio och Honeggers Symfoni nr. 2 för stråkorkester och trumpet, som uruppfördes mitt under brinnande krig 1941. Programupplägget låter på många sätt helt intressant.

Var är kammarmusiken?

Publicerad: 16/07 17:48
Under Vladimir Mendelssohns tid har många goda idéer kläckts i Kuhmo. Pavel Vernikov värpte ett ägg i Djurens karneval på tisdag. Stefan Bremer

Under Vladimir Mendelssohns tid har många goda idéer kläckts i Kuhmo. Pavel Vernikov värpte ett ägg i Djurens karneval på tisdag. Stefan Bremer

Sakta men säkert har Vladimir Mendelssohn gjort sina förändringar på Kuhmofestivalen och nu börjar vi se vad det lett till. Att han satt sin egen prägel på festivalen är definitivt en bra sak, men vad betyder det i praktiken?

När Mendelssohn tog över ledarskapet sommaren 2006 förklarade han i en intervju för Hbl att ett tema är onödigt bindande och att han helst inte ville ha något tema på sin festival. Årets festival bär ändå temat sagor och berättelser och för något år sedan hade festivalen temat resor och olika destinationer.

I samma intervju som jag gjorde med honom sommaren 2006 förklarade han också att han ville bjuda på små överraskningar under konserterna. Det har han också gjort – med den påföljden att Kuhmo i snabb takt höll på utvecklats till en festival där allt mer och mer tid gick åt att möblera om scenen för att ta in tjugo musiker för att spela ett stycke som bara räckte en minut. Ibland har det här lilla extrastycket varit en kuriositet, ibland har det varit ett bortglömt guldkorn som grävts fram ur historiens skattkista.

Till all lycka har den här utvecklingen mot allt kortare stycken och allt mera roudande dock bromsats upp och i år kan vi redan se att styckena är lite längre och fylligare. Inte bara kuriositeter alltså.

Men alltjämt finns det människor som frågar sig ”var är kammarmusiken?” De saknar de stora verken och den musik som de egentligen kommit för att höra: Mozarts, Haydns och Beethovens kvartetter och andra verk ur standardrepertoaren. Snart lär det bli ordning på den fronten när Meta4 spelar gamla hederliga stråkkvartetter under tio olika konserter från och med lördag.

Galenskap på scenen

Publicerad: 15/07 21:14
Leionel Peintre gör en ypperlig tolkning av rollen som den galne kungen. Stefan Bremer     Leionel Peintre gör en ypperlig tolkning av rollen som den galne kungen. Stefan Bremer

Leionel Peintre är ypperlig i rollen som galen kung. Stefan Bremer

Om det finns ett sätt att illustrera ett mentalsjukhus i konsten – eller åtminstone allmänhetens bild av det – så är nog Peter Maxwell Davies sångcykel Eight songs for a Mad King ett rätt bra exempel. Fast egentligen är det här väl ingen sångcykel, snarare ett skådespel där galenskapen dras till sin spets och alla dras in i vansinnet.

Lionel Peintre, den franska barytonen som sjunger lite i näsan men har en fantastisk scenkarisma, är som en blandning av Helena Juntunen och Pasi Hyökki i sin röstakrobati när han reciterar texterna och lever sig in i dem med hela sin själ. Och som kronan på verket tar han violinistens violin och slår den i små bitar för att illustrera sin nervositet när vi når klimax i sjunde sången, Country dance. Han är rabiat, han är urnsinnig.

Den galne kungen har en excellent motpart i Jan Söderblom som agerar hans läkare och shrink.

Maxwell Davies musik är intressant så till vida att den kombinerar många musikstilar. Niomannaensemblen låter inledningsvis som en riktig nymusikensemble i öppningsackorden, men efter det anspelar man på alla möjliga musikstilar, allt från barock till spökstämningar (på cembalo), fågelsång, jazz och kabaré. Allt för att illustrera villervallan i kungens huvud. Det här är en rik blandning av ett otal musikstilar, ibland satta på varandra.

Det är roligt att Maxwell Davies-sångerna görs i Kuhmo som ett skådespel, där Peintre tar kontakt med musikerna och får dem att bli en del av dramat och showen. Det hade ju varit mycket tråkigare om musikerna varit undangömda i ett hörn eller i ett orkesterdike. Ypperligt framförande!

Så skall det låta!

Publicerad: 14/07 17:39
Zoran Markovic

Zoran Markovic är en härligt livfull kontrabasist med elegant ton. Stefan Bremer

Det här var utan vidare den roligaste versionen av Djurens karnaval som jag har hört. Så här skall den spelas, lagom rivigt och lagom rockigt, men med finess och elegans.

Men så var ju också artistgardet förstklassigt. Eller vad sägs om Junio Kimanen och Konstantin Bogino på piano som tävlande motparter – den äldre mot den yngre, Janne Thomsen på flöjt och Christoffer Sundqvist på klarinett som kommenterande röster och Tim Ferchen på slagverk. Och så förstås stråkarna med violinisterna Pavel Vernikov och Dan Zhu (den senare en ny virtuosviolinist på Kuhmoscenen), cellisten Andreas Brantelid och så förstås Zoran Markovic, en synnerligen livfull kontrabasist men med mjuk och elastisk ton.

Det är nog bara i Kuhmo där man kan göra det lika överdrivet och släppa loss lika ledigt. Det är härligt. Vi behöver såna här magnifika överraskningar också på kammarmusikfestivaler. Och det här är ju på inget vis oseriöst – tvärtom tar musikerna Saint-Saëns på största allvar när de släpper loss.

Kvantitet eller kvalitet?

Publicerad: 14/07 12:12

Kuhmo är sig likt tidigare år. Här träffar man massvis av vänner och halvbekanta. De som varit här förr vet vad de får, medan förstagångsbesökarna tror sig ha funnit Kuhmoandan efter första konserten. Överlag tror jag man inte skall stirra sig blind på Kuhmoandan och febrilt leta efter den. Den går inte att finna, den går inte att lägga ett finger på. Kanske finns den, kanske inte.

Det finns de som tycker att Kuhmoandan försvann när Kuhmohuset byggdes 1993. Då började folk klä upp sig och efter det har festivalen inte varit sig lik, menar de. Det som märks på årets festival är att allt fler konserter är förlagda till Kuhmohuset och allt färre  konserter äger rum i Kontio skola, där de flesta konserterna spelades i tidens morgon i gympasalen. Att årets konserter mestadels är förlagda till Kuhmohuset passar mig ändå utmärkt, eftersom jag älskar det: jag gillar den vidöppna akustiken och det är dessutom så vackert inne i salen.

En vän och kollega förundrade sig igår över att alla framföranden inte varit av toppklass. Han har rest runt på ett antal nordiska festivaler, främst i Norge (Bergen, Stavanger och Risør), och alltid hört talas om Kuhmo och hur märkvärdigt det är, men nu har han blivit lätt besviken över att alla konserter inte gått upp mot övernaturliga mått. Jag sade åt honom att han kan vara glad över att han inte behöver skriva genast, utan att han får tid att tänka och smälta upplevelserna. När han far härifrån kommer han säkert att ha samlat på sig flertalet minnesvärda upplevelser. Här spelas så mycket musik att det säkert finns nånting för var och en. Kvalitet byggs upp genom kvantitet här.