Fet ful och fin
Publicerad: 01/08 20:46
Poops! I did it again.
All My Friends Are Dead.
Det är vad Hank von Helvete säger och sjunger, det är första låten, det är Turbonegro i ett nötskal i Korso, Vanda lördagen 1.8 herrens år 2009.
Hank, ja. Han är ”äijä”, fet ful och fin och hatar solarium. (Bildbevis laddas upp så fort det går.)
Våra norska vänner har varit här hundra gånger förut och de som sett bandet oftare än jag säger att det är ett 3-stjärnigt gig (skala 1-5).
Tidigare på dagen har vi sett New York Dolls. Tja. Jo, ett sjuhelvetetes bra rockband men inte på en stor scen mitt på en åker beyond vaddå en skog och ett ett öltält…? Dolls är skitbra och ska ses på en klubb, inte här. Men det var bra, bra. Alltså bra.
Nu väntar vi på Cavalaera Conspiracy. Showtime 21.30.
Na na hey hey
Publicerad: 31/07 16:20
I morgon börjar ett av allt att döma spöregnigt Ankkarock med Turbonegro och New York Dolls som största dragplåster.
Jag är hemskt ledsen, det finns absolut ingen fånig åsnebrygga till det här, jag bara måste visa några fina lp-konvolut.
Paul Breitner, Wolfgang Overrath och Bernhard Franke uppträder inte i Kervo. De är inte ens musiker frånsett då en liten trudilutt som körgossar på skivan Fußball ist unser leben. Mera tyskt än så här blir en låttitel inte.
Fast nu kom jag på åsnebryggan. Självklart! På Alles vor – Noch ein Tor! finns klassikern ”Na Na Hey Hey Goodbye”. Säg en sportlåt som är bättre och som inte skulle fungera också som pigg uppladdning inför vilken som helst rockfestival.
Men var fanns Andy?
Publicerad: 30/07 00:51Ibland blir man bara kissnödig. Som när man inser och erkänner för sig själv och sportredaktör L. att man inte kan namnet på en enda New York Dolls låt. Det tröstar bara sådär att inte heller sportredaktören som förvaltar en ansenlig mängd goda plattor kan. Och jag ids inte googla, inte på allmän plats.
Sedan så är det onsdag i juli 2009 och Virgin Oil i Helsingfors. Inte en stekhet augustifredag 1976 i Brooklyn. Också det stör en aning.
Nog är det Dolls alltid, nånstans där framme på scenen… And they all went bananas!
Ungefär 14 minuter in i setet är det ingenting som bekymrar. Det här är ett mycket bra rock’n’roll-band, varken mer eller mindre. Två femtedelar av bandet är vad man kallar original, resten troll med brett register, bland dem basisten Sami Yaffa. Och när den insikten sjunkit in ordentligt står man där och undrar och Hanoipolarn Andy McCoy finns i byggnaden. Det verkar lugnt, pinsamheter undviks.
När Helsingfors är erövrat åker Dolls till Tammerfors. Bandet avrundar Finland med Ankkarock på lördag.
Spela eller inte spela?
Publicerad: 24/07 10:53Min sista kväll i Kuhmo spenderade jag med tre Beethovenkvartetter i Kuhmo kyrka. Danel-kvartetten spelade de sena opus 130 och 132, medan Meta4 tolkade Stråkkvartett nr. 1 i F-dur. Meta4:s klang är förstås ypperligt fin och tolkningen likaså av hög kvalitet.
Att spela eller inte spela var frågan som Danel-kvartetten fick ta ställning till i Kuhmo sedan deras cellist Guy Danel blivit hemma av hälsoskäl. De övriga medlemmarna valde att spela sina konserter och mestadels gick det bra. Till en början ersattes Guy Danel av Joel Laakso, som smalt in i gänget utan problem, men under torsdagens konsert var det Bernard Schmidt som trakterade cellon.
Kanske alla inte var införstådda på om expositionen i opus 132 skulle repeteras eller inte, så när vi väl kom till slutet av expositionen brast det. Musikerna var i otakt och till slut bröt violinisterna spelet. Men de började om från början och bjöd sedan på en fin och passionerad spelning ända till slut. Danel-kvartettens ton lider lite ibland – speciellt i snabba löpningar – men de känner sin Beethoven väl och vet hur de skall tacklas med honom. Speciellt uppskattade jag den arkaiska Heiliger Dankgesangen som gjordes med fin känsla för det värdiga. Finalsatsen i sin tur genomsyrades av en otrolig frenesi och blev passionerad och suktande.
Mot slutet av årets festival har konserterna blivit bara längre och längre. Det skall säga att den här konserten var alldeles för lång när den började efter nio och slutade vid midnatt; två kvartetter hade räckt bra till, men inte ville jag ju missa 132:an så jag stannade kvar. Och det kändes rätt att vänta på den till slut.
Mot slutklämmen
Publicerad: 22/07 19:52
Priya Mitchell är en skön uttolkare av Clara Shumanns musik. Stefan Bremer
Det är ett nöje att berätta att andra veckan i Kuhmo hittills har varit än bättre än den första! Och dagen i dag har varit fullspäckad med godsaker, allt från hederliga Beethovenkvartetter i kyrkan till vinklingar på Schubert och Schumann, både Robert och Clara, i Kuhmohuset.
Gång på gång förundrar jag mig över Beethovens opus 131, ett märkligt stycke som börjar med en fuga och går igenom alla möjliga landskap och balanserar mellan ciss-moll och D-dur under vandringen mot slutklimaxen. Fragmentariskheten får en också att höja på ögonbrynen. Den tredje satsen är inte ens en minut lång, medan den fjärde satsen räcker tiotals minuter.
Meta4:s spelning av verket var på många sätt rik och fin. Speciellt fäste jag mig vid de svaga nyanserna, subito-pianot, som gjordes påfallande snyggt flera gånger mot slutet.
Jag förundrar mig också över Meta4 som trots sin digra arbetstakt lyckas hålla koncentrationen och prestera strålande spelningar gång efter annan. De är verkligt sysselsatta här och arbetsbördan minskas ju på inget vis av att festivalens andra musiker blir sjuka eller annars bara uteblir och behöver ersättare. I dag fick Minna Pensola hoppa in i stället för Maria Kagan i Schuberts C-dur-kvintett, som gjordes med ett förstklassigt garde: förutom Minna Pensola medverkade Hagai Shaham på violin, Thomas Riebl på altviolin samt kanonmormor Natalia Gutman och Marko Ylönen på cello.
Det är för övrigt nånting märkligt med dessa C-dur-stycken; på samma sätt som Mozarts Dissonanskvartett och Beethovens tredje Razumovskikvartett (op. 59/3) börjar Schubertkvintetten i tämligen dissonanta tongångar för att sedan gå över i glada C-durtongångar. Det är som om den enkla C-duren kräver en komplex motvikt.
Clara Shumanns tre romanser var härligt drömska i sin enkelhet, som tre spröda, lyriska stycken. Priya Mitchell på violin och Maria Beloussova på piano var hängivna interpreter av denna alltför lite spelade musik.
Avslutningsvis kan vi berätta att Monica Groop har anlänt till Kuhmo och gjort entré på scenen. Hon tolkade tre små sånger av Schubert underbart känsligt på dagen. Roligt var det också att höra Gustav Djupsjöbacka vid flygeln, en känslig och följsam liedpianist även han.
Det drar ihop sig mot slutet och det känns faktiskt i luften här. Spelningarna är ett strå vassare än under första veckan och till och med dagkonserterna börjar vara slutsålda. Det kryllar av människor i Kuhmohuset och det är härligt. Men det betyder också att tempot är högre och att utmaningen att hitta en kvart för bloggen blir allt mer krävande.
Dekadens är för proffs
Publicerad: 22/07 16:45
Dekadens, dvärgar och sedan kommer Mötley Crüe. Humorn, myterna och de direkta lögnerna som omger rocklefvernet är många. Dessutom ser det hela förbannat bra ut i tv.
Eftersom det definitivt inte är pengarna måste just detta vara några av orsakerna till att så många ungdomar vill bli poprecensenter och överlag ”jobba med medier”.
Tyvärr är verkligheten allra oftast trist. Inte dötrist för man får ju trots allt se många av de egna favoritartisterna live, kanske till och med intervjua dem och så är det alla skivorna man annars inte hade råd med.
Försöker man hålla ens lite distans till artisterna och hela den penningstinna rockcirkusen som man förväntas bevaka hänger man inte jämt med gitarristen i öltältet bakom festivalscenen. Ofta är det inte ens möjligt.
Jag förstår att Tommi Pohjola inte vill missa en gratis konsert. (med tilltugg). Men trots det skulle en total bojkott av dylika evenemang vara på sin plats. Du kan ju gå dit och låta bli att skriva om det.
Det skriver Namnlös i anslutning till Britney Spears-artikeln som handlade om fotobojkotten. ”(med tilltugg)” är i regel aldrig en option och är det så kostar det. Gratis? Nja, konserter och festivaler arrangeras inte under kontorstid. Sure, rockpolisen slipper betala inträde men jobbar kanske dubbelskift och både väldigt sena och tidiga timmar för att få ihop nåt läsvärt i tidningen. De dagstidningar som har medarbetare vars huvudsyssla är att recensera livespelningar och plattor och som därför också har möjlighet att professionellt syssla med lite dekadens är nog mycket mycket få.
Jadaja bla bla bla jag hör er! Jag ska sluta klaga! No more. Tyst. Helt jävla tyst. Det finns ju folk som måste prostituera sig och till exempel copywrita reklam för Ostos-tv. Jag är fett privilegierad trots allt.
Så här går det till, ”Namnlös” och andra:
Man kontaktar skivbolag och/eller konsertarrangör och hoppas på ackreditering. Om allt OK hämtar man några timmar innan konserten biljetten och går in i arenan. (Tidigare har man läst på om nödvändigt.) Under spelningen, som man för övrigt och tacka gudarna ens för det, får se från hyfsat bra plats ignorerar man eventuella adrenalinrusher och fokuserar stenhårt på detaljer; finesser, tabbar, låturval, kostymer, publikreaktioner och whatnot för att ha rejält med material för en intressant recension. Efter konserten går man hem och skriver. Eller så går man hem och sover några timmar och skriver tidigt på morgonen innan DET-RIKTIGA-JOBBET.
Det ser ungefär lika ut för fotografer utom att de trängs alla i ett så kallat fotodike precis framför scenen under de 1–3 första låtarna. Genast efter det ledsagas det ut ur arenan. Fotograferna får alltså inte ens se konserten till slut.
Det där är ett normalt knäck.
Ibland kan man få hänga med på roligheter och få VIP-behandling det vill säga dricka en öl eller två på skivbolagsnissens bekostnad (artisterna bjuder aldrig något, tvärtom är de dyra i drift). Ibland. Nästan aldrig. I shit you not.
Summan av kardemumman är med andra ord att det naturligtvis finns en cirkusvariant som kan inkludera allt från sanslös konsumtion av Red Bull och roligt hö till seriös skit enligt The Dirt. Det förutsätter viss personlighet, stålar och lever, tålamod och social förmåga. Men nog är det möjligt, nog är det möjligt.
The politics of rock ’n’ roll, in England or America or anywhere else, is that a whole lot of kids want to be fried out of their skins by the most scalding propulsion they can find, for a night they can pretend is the rest of their lives, and whether the next day they go back to work in shops or boredom on the dole or American TV doldrums in Mom ’n’ Daddy’s living room nothing can cancel the reality of that night in the revivifying flames when for once if only then in your life you were blasted out of yourself and the monotony which defines most life anywhere at any time, when you supped on lightning and nothing else in the realms of the living or dead mattered at all.
– Lester Bangs
