Inlägg taggade med ‘Jan Söderblom’

Höjdpunkterna år 2009

Publicerad: 24/07 10:57

Fyrtionde upplagan av Kuhmo kammarmusik slutar på lördag. Här listas de viktigaste höjdpunkterna under årets festival.

• Alltid lika smakfulla Monica Groop förgyllde kammarmusiken med tre små Schubertsånger och två mera dramatiska Brahmssånger på onsdagen. I synnerhet Geistliches Wiegenlied gjordes inlevelsefullt med Gustav Djupsjöbacka vid flygeln och Thomas Riebl på altviolin.

• Franska barytonen Lionel Peintre gjorde en underbart stark tolkning av rollen som galen kung i Peter Maxwell Davies’ sångcykel Eight songs for a Mad King. Det var första och hittills enda gången som en violin slagits i tusen bitar på scenen i Kuhmo.

• Clara Schumanns tre romanser var härligt drömska i sin enkelhet, som tre spröda, lyriska stycken. Priya Mitchell på violin och Maria Beloussova på piano var hängivna interpreter av denna alltför lite spelade musik.

• 5000 kameler för Minna Pensola, 65 euro för Okko Kamus skjorta och 5 euro för kanslichefen Ritva Eerolas leksaksbil. Det var saldot när Kari Kriikku höll auktion på måndag kväll under sin bisarra basar. Kriikku är excellent som klezmer-artist. Det svänger om honom när han sätter hela sin själ i blöt för musiken.

• Sergio Azzolini är världens roligaste fagottist som får publiken att dra på smilbanden vid blotta åsynen. Spelar energiskt och rörligt, blåser liv i fagotten. Starka tolkningar av Sofija Gubajdulinas hysteriska Sonat för två fagotter och Stravinskys Lied ohne Name för två fagotter (skriven för den senares tandläkare) tillsammans med Jarkko Luoma.

• Virtuosi di Kuhmo spelade upp sig för varje dag och serverade monumentala tolkningar av Bartók och Honegger under ledning av Jan Söderblom (för recension, se Hbl 26.7).

Och så några kommenterarer om stråkkvartetterna:

• Enescu-kvartetten utmärks av god anda i ett lag av äldre herrar. Serverade en fin och känslig spelning av Alban Bergs Lyrisk svit tillsammans med Salomé Haller. Självskriven gäst i Kuhmo, altviolinisten är ju festivalboss.

• Danel-kvartettens cellist Guy Danel blev hemma för att återhämta sig efter en operation, men Nya Helsingforskvartettens cellist Joel Laakso har ersatt honom utan problem och spelar som om han alltid skulle ha spelat med dem. Erfarenhet utmärker Danel. Beethovens kvartetter är deras specialitet.

• Minetti-kvartetten är den yngsta av kvartetten i Kuhmo. Energin och viljan är stark och samspelet rätt bra, men kvaliteten på tonen kunde ännu filas lite grann. Sjostakovitj passar kvartetten bättre än Beethoven. Framtiden lovar gott.

• Brentano-kvartetten utmärks av erfarenhet, kunnighet, samstämmighet och kvalitetsmedvetenhet. Brentano har bjudit på finfina tolkningar av både Beethoven och Sjostakovitj. Märk speciellt Nina Maria Lee på cello.

• Kuhmos egen huskvartett Meta4 har bjudit på insiktsfulla Beethoventolkningar och en underbar Carte blanche-konsert i söndags. Kvartettmedlemmarna tog kontakt med publiken, utlyste stormvarning inför Esa-Pekka Salonen och bjöd på trevligt mellansnack som tilltugg till Ravel. Arbetsmoralen imponerar: trots jäktigt tempo har musikerna presterat starka framföranden gång på gång.

Så kan vi konstatera att något av det bästa med Kuhmo är att man hör musik som inte spelas på andra konserter. Utmaningen framöver ligger dock i att satsa på rätt mängd överraskningar och roligheter, utan att ge avkall på ”bulken”. På samma sätt som Kaustbybesökarna vill ha mera folkmusik och mindre schlager, vill de flesta Kuhmobesökare helst höra sina gamla favoriter år efter år och hålla sin Haydn, Mozart och Beethoven orörd. Återstår alltså att se vilken kurs Kuhmo tar under nästa årtionde.

När Kuhmo nu ligger bakom mig och jag snart tar tåget till Helsingfors, återstår det att tacka för visat intresse för Kuhmobloggen. Den som ännu är sugen på mera kammarmusik kan förslagsvis söka sig till Kammarmusik vid Tusby träsk (Pekka Kuusistos festival) som börjar på söndag. Första veckan i augusti står bland annat Meta4:s egen Oulunsalo Soi-festival i turen liksom Ekenäs sommarkonserter och Kammarsommaren på Riddarhuset.

Tack Jan Söderblom!

Publicerad: 17/07 23:52

Äntligen har det hänt. Efter en vecka av mestadels medelljumma framföranden har jag upplevt nånting märkligt, nånting som övergått mitt förstånd. Denna gång var det Virtuosi di Kuhmo och Jan Söderblom som lyckades skapa de där unika speciella framförandena som jag ännu kommer att minnas länge.

Deras tolkning av Bartóks Divertimento för stråkorkester var urstark, rentav monumental. Ack så hjärtskärande, djupt fylliga ackord som gjorde sig gällande här! Super-Jannes grepp sitter urbra för den här lite riviga och energiska Bartóken.

Och spelningen av Arthur Honeggers Symfoni nr 2 för stråkorkester och trumpet ad libitum var, om möjligt, ännu bättre: fylld av djupröda, mörka toner, subtilt framlirkade. Musiken har en berättande sida, men alltid med mörka förtecken. Det här är så välskriven, mustig stråksats och tolkningen är härligt energisk och suggestiv. Och Simon Cox trumpetsolo på slutrakan medför en vidunderlig kvalitet.

Dessa två tolkningar är orsaken till att jag överhuvudtaget kommer till Kuhmo, just för att få uppleva sådana här stunder.

Galenskap på scenen

Publicerad: 15/07 21:14
Leionel Peintre gör en ypperlig tolkning av rollen som den galne kungen. Stefan Bremer     Leionel Peintre gör en ypperlig tolkning av rollen som den galne kungen. Stefan Bremer

Leionel Peintre är ypperlig i rollen som galen kung. Stefan Bremer

Om det finns ett sätt att illustrera ett mentalsjukhus i konsten – eller åtminstone allmänhetens bild av det – så är nog Peter Maxwell Davies sångcykel Eight songs for a Mad King ett rätt bra exempel. Fast egentligen är det här väl ingen sångcykel, snarare ett skådespel där galenskapen dras till sin spets och alla dras in i vansinnet.

Lionel Peintre, den franska barytonen som sjunger lite i näsan men har en fantastisk scenkarisma, är som en blandning av Helena Juntunen och Pasi Hyökki i sin röstakrobati när han reciterar texterna och lever sig in i dem med hela sin själ. Och som kronan på verket tar han violinistens violin och slår den i små bitar för att illustrera sin nervositet när vi når klimax i sjunde sången, Country dance. Han är rabiat, han är urnsinnig.

Den galne kungen har en excellent motpart i Jan Söderblom som agerar hans läkare och shrink.

Maxwell Davies musik är intressant så till vida att den kombinerar många musikstilar. Niomannaensemblen låter inledningsvis som en riktig nymusikensemble i öppningsackorden, men efter det anspelar man på alla möjliga musikstilar, allt från barock till spökstämningar (på cembalo), fågelsång, jazz och kabaré. Allt för att illustrera villervallan i kungens huvud. Det här är en rik blandning av ett otal musikstilar, ibland satta på varandra.

Det är roligt att Maxwell Davies-sångerna görs i Kuhmo som ett skådespel, där Peintre tar kontakt med musikerna och får dem att bli en del av dramat och showen. Det hade ju varit mycket tråkigare om musikerna varit undangömda i ett hörn eller i ett orkesterdike. Ypperligt framförande!