Zoran Markovic är en härligt livfull kontrabasist med elegant ton. Stefan Bremer

Det här var utan vidare den roligaste versionen av Djurens karnaval som jag har hört. Så här skall den spelas, lagom rivigt och lagom rockigt, men med finess och elegans.

Men så var ju också artistgardet förstklassigt. Eller vad sägs om Junio Kimanen och Konstantin Bogino på piano som tävlande motparter – den äldre mot den yngre, Janne Thomsen på flöjt och Christoffer Sundqvist på klarinett som kommenterande röster och Tim Ferchen på slagverk. Och så förstås stråkarna med violinisterna Pavel Vernikov och Dan Zhu (den senare en ny virtuosviolinist på Kuhmoscenen), cellisten Andreas Brantelid och så förstås Zoran Markovic, en synnerligen livfull kontrabasist men med mjuk och elastisk ton.

Det är nog bara i Kuhmo där man kan göra det lika överdrivet och släppa loss lika ledigt. Det är härligt. Vi behöver såna här magnifika överraskningar också på kammarmusikfestivaler. Och det här är ju på inget vis oseriöst – tvärtom tar musikerna Saint-Saëns på största allvar när de släpper loss.