Flygkaptenen

Att jag kan bli barnsligt glad!

Gluttade i går kväll på Flight 666, dokumentärfilmen om Iron Maidens världsturné i fjol som tog bandet med en egen specialbyggd 757:a från Mumbai till Anchorage och många andra obesökta konsertplatser.

Heavytrollen i Maiden har harvat på i ur och skur, om vi säger så, i 30 år och detta är väl första gången vi får följa med backstage för att se hur det går till där.

Naturligtvis är det inga snuskiga excesser, ingen djävulsdyrkan och över huvud taget ingenting upprörande och också om filmen lagats på 1980-talet – back in the freakin’ heaydays – så skulle här vara ingenting upprörande. Iron Maiden har alltid hellre gått på pub än funderat på var de kan hitta toplessbarer, eldslukande dvärgar och tv-apparater att slänga ut från hotellrummet på 14:e våningen. Det hela är just så genomsympatiskt och helylle men också svettigt som man kan förvänta sig. Hårdrock är hård rock.

Vilket ju helt osökt för tankarna till Metallica som är i Helsingfors på söndagen. Ullrich & co har minsann röjt och testat precis allt som jultomten och apotekaren inte rekommenderar. I dag samlar de på mer eller mindre abstrakt konst, går på AA-möten men fortsätter också att sparka röv live.

Roligast i Iron Maiden-rullen? Förstås när Gentoftes gåva till hårdrocken Lars Ullrich förklarar hur jävla betydande Maiden varit för honom och Metallica. Ljuvligt, bara ljuvligt.

Jag har sett Iron Maiden live fem sex gånger, bland annat på den legendariska Powerslave-turnén. Alltid bra. Söndagens Metallicaspelning blir min tredje eller fjärde. Fan att man inte minns såna viktiga siffror…

ps. Läs SvD:s Flight 666-recension här.