Inlägg taggade med ‘Kuhmohuset’

Sagor även för vuxna

Publicerad: 21/07 22:33

Applåderna haglar inne i salen när Prokofjevs Peter och vargen just håller på att avslutas i denna stund i Kuhmohuset. Det har blivit en härlig upplevelse inte minst tack vare Lasse Pöystis varma berättarröst. Pöysti har ju gjort flera fina framträdanden som recitatör på årets festival.

En av de finaste sidorna med Kuhmo är att här spelas musik som inte hörs annanstädes, som t.ex. just Peter och vargen. I vanliga fall spelas Peter och vargen bara i tv eller på skiva. I kväll gjordes den live och i kväll var ensemblen också tillräckligt stor för att göra ett stort intryck. Peter och vargen är även intressant som pedagogisk barnsaga, som en guide in till orkesterinstrumenten, till stråkarnas, flöjtens, klarinettens, oboens och valthornets klangliga möjligheter.

Dirigenten Dalia Stasevka förtjänar en kommentar. Hon är ung och energisk, en nykomling på estraderna, men hon ger ett oerhört gott intryck när hon ena stunden tar ett mjukt och böljligt grepp om Prokofjev och andra stunden visar prov på sin distinkta tydlighet. Henne följer jag gärna framöver och det skall bli intressant att se vad det blir av henne om några år.

Kvällens konsert inleddes med Ville Matvejeffs spelning av tre episoder ur Stravinskys Petrushka. Det fanns mycket gott över den spelningen – bland annat hade han hittat en känsla för kantigheten, klurigheten och lekfullheten i Stravinsky. Konserten fortsätter strax med Schönbergs Pierrot Lunaire som jag hörde på öppningskonserten för två år sedan med sopranen Salomé Haller i huvudrollen. Hon tolkar 21-versersstycket i kväll också.

Inför kvällens konsert hade Vladimir Mendelssohn en rolig kommentar angående festivalmatematiken:

– Schönbergs Pierrot Lunaire är ett mästerverk så det måste vi ha med på programmet. Men om publiken ser Schönberg i programmet kan vi räkna med ett publikbortfall på 200 åhörare. Om de ser att Peter och vargen också spelas så kanske femtio åhörare kommer tillbaka och ytterligare tjugofem om vi spelar Petrushka.

Nåja, den här festivalmatematiken skall förstås tas med en nypa salt, men ett litet sanningens korn finns där kanske. Den här gången fick Mendelssohn dock tji, för här är det fullsatt!

I valsens förtjusande värld

Publicerad: 19/07 01:22

Trodde ni man kunde spela valser i fyra timmar och göra det till en vettig helhet? Det trodde inte jag heller förrän jag hörde kvällens maratonkonsert, som just håller på att avrundas i Kuhmohuset. Här fanns valser av alla de slag: positivvalser som vevades fram till dans av Tiina Lindfors, Joseph Lanners valser för stråkkvartett, SibeliusValse triste och Rachmaninovs vals för sexhändigt piano.

Bland de finaste upplevelserna i kväll märks dock Valeria Resjans vackra klang i Liszts transkription av en vals ur Gounods Faust och Paavali Jumppanens enkla och smakfulla tolkning av Chopins a-mollvals (op. posth.). Inte heller att förglömma är den härligt uppskruvade versionen för två pianon av Ravels La Valse, som tolkades ihärdigt och mustigt av de unga pianisterna Roope Gröndahl och Emil Holmström. Och Matilda Kärkkäinen lyckades med konststycket att bjuda på ett snyggt ackompanjemang i Tjajkovskijvalsen i C-dur som den omöjlige virtuosviolinisten Dan Zhu valt att spela. Valsen som återfanns i Intermezzo-satsen i Korngolds Stråksextett och de spexande musikernas version av An der schönen blauen Donau var inte fy skam de heller.

Wienervalser är easy listening och nu är det bekräftat att det går att göra en vettig helhet av fyra timmar valser. Vad snyggt!

Kvantitet eller kvalitet?

Publicerad: 14/07 12:12

Kuhmo är sig likt tidigare år. Här träffar man massvis av vänner och halvbekanta. De som varit här förr vet vad de får, medan förstagångsbesökarna tror sig ha funnit Kuhmoandan efter första konserten. Överlag tror jag man inte skall stirra sig blind på Kuhmoandan och febrilt leta efter den. Den går inte att finna, den går inte att lägga ett finger på. Kanske finns den, kanske inte.

Det finns de som tycker att Kuhmoandan försvann när Kuhmohuset byggdes 1993. Då började folk klä upp sig och efter det har festivalen inte varit sig lik, menar de. Det som märks på årets festival är att allt fler konserter är förlagda till Kuhmohuset och allt färre  konserter äger rum i Kontio skola, där de flesta konserterna spelades i tidens morgon i gympasalen. Att årets konserter mestadels är förlagda till Kuhmohuset passar mig ändå utmärkt, eftersom jag älskar det: jag gillar den vidöppna akustiken och det är dessutom så vackert inne i salen.

En vän och kollega förundrade sig igår över att alla framföranden inte varit av toppklass. Han har rest runt på ett antal nordiska festivaler, främst i Norge (Bergen, Stavanger och Risør), och alltid hört talas om Kuhmo och hur märkvärdigt det är, men nu har han blivit lätt besviken över att alla konserter inte gått upp mot övernaturliga mått. Jag sade åt honom att han kan vara glad över att han inte behöver skriva genast, utan att han får tid att tänka och smälta upplevelserna. När han far härifrån kommer han säkert att ha samlat på sig flertalet minnesvärda upplevelser. Här spelas så mycket musik att det säkert finns nånting för var och en. Kvalitet byggs upp genom kvantitet här.