Arkiv för ‘Festivaler’ kategorin
Nästan hundra procent
Publicerad: 11/08 14:01Det är länge sedan insändarspalterna fylldes med gnäll från Hagnäs och Sörnäs om hur de svartklädda trollen med sju tums spik genom läppen förstörde den sköna sommarkvällens lugn och ro. Tuska var ingen pop festival i somliga kretsar, några kilometer bort från festivalområdet i Kajsaniemi. Att festivalpubliken på runt 30.000 personer också var en jädrans bra business för centrums affärer snackades det mycket mindre om.
Tänk då på vilken lysande affär Madonna var för affärslivet. Hon fick närmare 100.000 människor i rörelse. I genomsnitt ett par tre fyra tior på öl, korv och annat som hör till och resten kan ni räkna ut själv.
Madonnas turné sysselsätter 250 personer på heltid och hennes organisation står för scener, dekorationer och allt sånt. Då är det kanske inte så jättekonstigt om hon behåller mer än 95 procent av biljettintäkterna som var 9,3 miljoner euro, som dagens Iltis skriver.
Rrrrraaaaah! Cavalera kan
Publicerad: 02/08 16:48Det här, mina damer och herrar är Max Cavalera in action fotograferad av Foto-Riku . Han är duktig på guran. Dessutom är han en skitbra frontman.
Och riktigt glad blir jag (RTP) för att jag hittat ett ”nytt” band. Ja, faktiskt Cavalera Conspiracy är en ny bekantskap för mig. Mycket angenämt att lite lära känna brassarna.
Mera text & bilder från Ankkarock hittar du här.
Det var en bra dag i går i Korso, arbete och nöjen i hälsosam balans och så fick vi åka taxi hem. Turbojugend var många och dom snälla med oss. Men det tycks fortfarande inte finnas en Turbo Chapter i Eira? Jag får väl grunda en då.
Aijo. The Dogshit Boys som många suderande tyvärr lärt känna genom bandets oändliga turné Åbo Nation-Karis genomförde äntligen spelningen på Faces-festivalen. Enligt rykten (bandet själv) på Ankkarock var det en lyckad tillställning.”Rastafolket diggade”, om vi säger så.
EDIT 8.8: Gitarristen heter ju då Max. Brorsan Igor som jag först skrev är trummis.
Fet ful och fin
Publicerad: 01/08 20:46
All My Friends Are Dead.
Det är vad Hank von Helvete säger och sjunger, det är första låten, det är Turbonegro i ett nötskal i Korso, Vanda lördagen 1.8 herrens år 2009.
Hank, ja. Han är ”äijä”, fet ful och fin och hatar solarium. (Bildbevis laddas upp så fort det går.)
Våra norska vänner har varit här hundra gånger förut och de som sett bandet oftare än jag säger att det är ett 3-stjärnigt gig (skala 1-5).
Tidigare på dagen har vi sett New York Dolls. Tja. Jo, ett sjuhelvetetes bra rockband men inte på en stor scen mitt på en åker beyond vaddå en skog och ett ett öltält…? Dolls är skitbra och ska ses på en klubb, inte här. Men det var bra, bra. Alltså bra.
Nu väntar vi på Cavalaera Conspiracy. Showtime 21.30.
Na na hey hey
Publicerad: 31/07 16:20I morgon börjar ett av allt att döma spöregnigt Ankkarock med Turbonegro och New York Dolls som största dragplåster.
Jag är hemskt ledsen, det finns absolut ingen fånig åsnebrygga till det här, jag bara måste visa några fina lp-konvolut.
Paul Breitner, Wolfgang Overrath och Bernhard Franke uppträder inte i Kervo. De är inte ens musiker frånsett då en liten trudilutt som körgossar på skivan Fußball ist unser leben. Mera tyskt än så här blir en låttitel inte.
Fast nu kom jag på åsnebryggan. Självklart! På Alles vor – Noch ein Tor! finns klassikern ”Na Na Hey Hey Goodbye”. Säg en sportlåt som är bättre och som inte skulle fungera också som pigg uppladdning inför vilken som helst rockfestival.
Spela eller inte spela?
Publicerad: 24/07 10:53Min sista kväll i Kuhmo spenderade jag med tre Beethovenkvartetter i Kuhmo kyrka. Danel-kvartetten spelade de sena opus 130 och 132, medan Meta4 tolkade Stråkkvartett nr. 1 i F-dur. Meta4:s klang är förstås ypperligt fin och tolkningen likaså av hög kvalitet.
Att spela eller inte spela var frågan som Danel-kvartetten fick ta ställning till i Kuhmo sedan deras cellist Guy Danel blivit hemma av hälsoskäl. De övriga medlemmarna valde att spela sina konserter och mestadels gick det bra. Till en början ersattes Guy Danel av Joel Laakso, som smalt in i gänget utan problem, men under torsdagens konsert var det Bernard Schmidt som trakterade cellon.
Kanske alla inte var införstådda på om expositionen i opus 132 skulle repeteras eller inte, så när vi väl kom till slutet av expositionen brast det. Musikerna var i otakt och till slut bröt violinisterna spelet. Men de började om från början och bjöd sedan på en fin och passionerad spelning ända till slut. Danel-kvartettens ton lider lite ibland – speciellt i snabba löpningar – men de känner sin Beethoven väl och vet hur de skall tacklas med honom. Speciellt uppskattade jag den arkaiska Heiliger Dankgesangen som gjordes med fin känsla för det värdiga. Finalsatsen i sin tur genomsyrades av en otrolig frenesi och blev passionerad och suktande.
Mot slutet av årets festival har konserterna blivit bara längre och längre. Det skall säga att den här konserten var alldeles för lång när den började efter nio och slutade vid midnatt; två kvartetter hade räckt bra till, men inte ville jag ju missa 132:an så jag stannade kvar. Och det kändes rätt att vänta på den till slut.