Arkiv för ‘Festivaler’ kategorin

Nästan hundra procent

Publicerad: 11/08 14:01
madonna

Madonna var i stan. Bra för skivaffären också?

Det är länge sedan insändarspalterna fylldes med gnäll från Hagnäs och Sörnäs om hur de svartklädda trollen med sju tums spik genom läppen förstörde den sköna  sommarkvällens lugn och ro. Tuska var ingen pop festival i somliga kretsar, några kilometer bort från festivalområdet i Kajsaniemi. Att festivalpubliken på runt 30.000 personer också var en jädrans bra business för centrums affärer snackades det mycket mindre om.

Tänk då på vilken lysande affär Madonna var för affärslivet. Hon fick närmare 100.000 människor i rörelse. I genomsnitt ett par tre fyra tior på öl, korv och annat som hör till och resten kan ni räkna ut själv.

Madonnas turné sysselsätter 250 personer på heltid och hennes organisation står för scener, dekorationer och allt sånt. Då är det kanske inte så jättekonstigt om hon behåller mer än 95 procent av biljettintäkterna som var 9,3 miljoner euro, som dagens Iltis skriver.

Rrrrraaaaah! Cavalera kan

Publicerad: 02/08 16:48

Det här, mina damer och herrar är Max Cavalera in action fotograferad av Foto-Riku . Han är duktig på guran. Dessutom är han en skitbra frontman.

Och riktigt glad blir jag (RTP) för att jag hittat ett ”nytt” band. Ja, faktiskt Cavalera Conspiracy är en ny bekantskap för mig. Mycket angenämt att lite lära känna brassarna.

Mera text & bilder från Ankkarock hittar du här.

Det var en bra dag i går i Korso, arbete och nöjen i hälsosam balans och så fick vi åka taxi hem. Turbojugend var många och dom snälla med oss. Men det tycks fortfarande inte finnas en Turbo Chapter i Eira? Jag får väl grunda en då.

Aijo. The Dogshit Boys som många suderande tyvärr lärt känna genom bandets oändliga turné Åbo Nation-Karis genomförde äntligen spelningen på Faces-festivalen. Enligt rykten (bandet själv) på Ankkarock var det en lyckad tillställning.”Rastafolket diggade”, om vi säger så.

EDIT 8.8: Gitarristen heter ju då Max. Brorsan Igor som jag först skrev är trummis.

Fet ful och fin

Publicerad: 01/08 20:46
_dsc9711

Poops! I did it again.

All My Friends Are  Dead.

Det är vad Hank von Helvete säger och sjunger, det är första låten, det är Turbonegro i ett nötskal i Korso, Vanda lördagen 1.8 herrens år 2009.

Hank, ja. Han är ”äijä”, fet ful och fin och hatar solarium. (Bildbevis laddas upp så fort det går.)

Våra norska vänner har varit här hundra gånger förut och de som sett bandet oftare än jag säger att det är ett 3-stjärnigt gig (skala 1-5).

img_1837

Tidigare på dagen har vi sett New York Dolls. Tja. Jo, ett sjuhelvetetes bra rockband men inte på en stor scen mitt på en åker beyond vaddå en skog och ett ett öltält…? Dolls är skitbra och ska ses på en klubb, inte här. Men det var bra, bra. Alltså bra.

Nu väntar vi på Cavalaera Conspiracy.  Showtime 21.30.

Na na hey hey

Publicerad: 31/07 16:20

I morgon börjar ett av allt att döma spöregnigt Ankkarock med Turbonegro och New York Dolls som största dragplåster.

Jag är hemskt ledsen, det finns absolut ingen fånig åsnebrygga till det här, jag bara måste visa några fina lp-konvolut.

Paul Breitner, Wolfgang Overrath och Bernhard Franke uppträder inte i Kervo. De är inte ens musiker frånsett då en liten trudilutt som körgossar på skivan Fußball ist unser leben. Mera tyskt än så här blir en låttitel inte.

Fast nu kom jag på åsnebryggan. Självklart! På Alles vor – Noch ein Tor! finns klassikern ”Na Na Hey Hey Goodbye”. Säg en sportlåt som är bättre och som inte skulle fungera också som pigg uppladdning inför vilken som helst rockfestival.

Höjdpunkterna år 2009

Publicerad: 24/07 10:57

Fyrtionde upplagan av Kuhmo kammarmusik slutar på lördag. Här listas de viktigaste höjdpunkterna under årets festival.

• Alltid lika smakfulla Monica Groop förgyllde kammarmusiken med tre små Schubertsånger och två mera dramatiska Brahmssånger på onsdagen. I synnerhet Geistliches Wiegenlied gjordes inlevelsefullt med Gustav Djupsjöbacka vid flygeln och Thomas Riebl på altviolin.

• Franska barytonen Lionel Peintre gjorde en underbart stark tolkning av rollen som galen kung i Peter Maxwell Davies’ sångcykel Eight songs for a Mad King. Det var första och hittills enda gången som en violin slagits i tusen bitar på scenen i Kuhmo.

• Clara Schumanns tre romanser var härligt drömska i sin enkelhet, som tre spröda, lyriska stycken. Priya Mitchell på violin och Maria Beloussova på piano var hängivna interpreter av denna alltför lite spelade musik.

• 5000 kameler för Minna Pensola, 65 euro för Okko Kamus skjorta och 5 euro för kanslichefen Ritva Eerolas leksaksbil. Det var saldot när Kari Kriikku höll auktion på måndag kväll under sin bisarra basar. Kriikku är excellent som klezmer-artist. Det svänger om honom när han sätter hela sin själ i blöt för musiken.

• Sergio Azzolini är världens roligaste fagottist som får publiken att dra på smilbanden vid blotta åsynen. Spelar energiskt och rörligt, blåser liv i fagotten. Starka tolkningar av Sofija Gubajdulinas hysteriska Sonat för två fagotter och Stravinskys Lied ohne Name för två fagotter (skriven för den senares tandläkare) tillsammans med Jarkko Luoma.

• Virtuosi di Kuhmo spelade upp sig för varje dag och serverade monumentala tolkningar av Bartók och Honegger under ledning av Jan Söderblom (för recension, se Hbl 26.7).

Och så några kommenterarer om stråkkvartetterna:

• Enescu-kvartetten utmärks av god anda i ett lag av äldre herrar. Serverade en fin och känslig spelning av Alban Bergs Lyrisk svit tillsammans med Salomé Haller. Självskriven gäst i Kuhmo, altviolinisten är ju festivalboss.

• Danel-kvartettens cellist Guy Danel blev hemma för att återhämta sig efter en operation, men Nya Helsingforskvartettens cellist Joel Laakso har ersatt honom utan problem och spelar som om han alltid skulle ha spelat med dem. Erfarenhet utmärker Danel. Beethovens kvartetter är deras specialitet.

• Minetti-kvartetten är den yngsta av kvartetten i Kuhmo. Energin och viljan är stark och samspelet rätt bra, men kvaliteten på tonen kunde ännu filas lite grann. Sjostakovitj passar kvartetten bättre än Beethoven. Framtiden lovar gott.

• Brentano-kvartetten utmärks av erfarenhet, kunnighet, samstämmighet och kvalitetsmedvetenhet. Brentano har bjudit på finfina tolkningar av både Beethoven och Sjostakovitj. Märk speciellt Nina Maria Lee på cello.

• Kuhmos egen huskvartett Meta4 har bjudit på insiktsfulla Beethoventolkningar och en underbar Carte blanche-konsert i söndags. Kvartettmedlemmarna tog kontakt med publiken, utlyste stormvarning inför Esa-Pekka Salonen och bjöd på trevligt mellansnack som tilltugg till Ravel. Arbetsmoralen imponerar: trots jäktigt tempo har musikerna presterat starka framföranden gång på gång.

Så kan vi konstatera att något av det bästa med Kuhmo är att man hör musik som inte spelas på andra konserter. Utmaningen framöver ligger dock i att satsa på rätt mängd överraskningar och roligheter, utan att ge avkall på ”bulken”. På samma sätt som Kaustbybesökarna vill ha mera folkmusik och mindre schlager, vill de flesta Kuhmobesökare helst höra sina gamla favoriter år efter år och hålla sin Haydn, Mozart och Beethoven orörd. Återstår alltså att se vilken kurs Kuhmo tar under nästa årtionde.

När Kuhmo nu ligger bakom mig och jag snart tar tåget till Helsingfors, återstår det att tacka för visat intresse för Kuhmobloggen. Den som ännu är sugen på mera kammarmusik kan förslagsvis söka sig till Kammarmusik vid Tusby träsk (Pekka Kuusistos festival) som börjar på söndag. Första veckan i augusti står bland annat Meta4:s egen Oulunsalo Soi-festival i turen liksom Ekenäs sommarkonserter och Kammarsommaren på Riddarhuset.

Spela eller inte spela?

Publicerad: 24/07 10:53

Min sista kväll i Kuhmo spenderade jag med tre Beethovenkvartetter i Kuhmo kyrka. Danel-kvartetten spelade de sena opus 130 och 132, medan Meta4 tolkade Stråkkvartett nr. 1 i F-dur. Meta4:s klang är förstås ypperligt fin och tolkningen likaså av hög kvalitet.

Att spela eller inte spela var frågan som Danel-kvartetten fick ta ställning till i Kuhmo sedan deras cellist Guy Danel blivit hemma av hälsoskäl. De övriga medlemmarna valde att spela sina konserter och mestadels gick det bra. Till en början ersattes Guy Danel av Joel Laakso, som smalt in i gänget utan problem, men under torsdagens konsert var det Bernard Schmidt som trakterade cellon.

Kanske alla inte var införstådda på om expositionen i opus 132 skulle repeteras eller inte, så när vi väl kom till slutet av expositionen brast det. Musikerna var i otakt och till slut bröt violinisterna spelet. Men de började om från början och bjöd sedan på en fin och passionerad spelning ända till slut. Danel-kvartettens ton lider lite ibland – speciellt i snabba löpningar – men de känner sin Beethoven väl och vet hur de skall tacklas med honom. Speciellt uppskattade jag den arkaiska Heiliger Dankgesangen som gjordes med fin känsla för det värdiga. Finalsatsen i sin tur genomsyrades av en otrolig frenesi och blev passionerad och suktande.

Mot slutet av årets festival har konserterna blivit bara längre och längre. Det skall säga att den här konserten var alldeles för lång när den började efter nio och slutade vid midnatt; två kvartetter hade räckt bra till, men inte ville jag ju missa 132:an så jag stannade kvar. Och det kändes rätt att vänta på den till slut.

Mot slutklämmen

Publicerad: 22/07 19:52
Priya Mitchell är en skön uttolkare av Clara Shumanns musik. Stefan Bremer

Priya Mitchell är en skön uttolkare av Clara Shumanns musik. Stefan Bremer

Det är ett nöje att berätta att andra veckan i Kuhmo hittills har varit än bättre än den första! Och dagen i dag har varit fullspäckad med godsaker, allt från hederliga Beethovenkvartetter i kyrkan till vinklingar på Schubert och Schumann, både Robert och Clara, i Kuhmohuset.

Gång på gång förundrar jag mig över Beethovens opus 131, ett märkligt stycke som börjar med en fuga och går igenom alla möjliga landskap och balanserar mellan ciss-moll och D-dur under vandringen mot slutklimaxen. Fragmentariskheten får en också att höja på ögonbrynen. Den tredje satsen är inte ens en minut lång, medan den fjärde satsen räcker tiotals minuter.

Meta4:s spelning av verket var på många sätt rik och fin. Speciellt fäste jag mig vid de svaga nyanserna, subito-pianot, som gjordes påfallande snyggt flera gånger mot slutet.

Jag förundrar mig också över Meta4 som trots sin digra arbetstakt lyckas hålla koncentrationen och prestera strålande spelningar gång efter annan. De är verkligt sysselsatta här och arbetsbördan minskas ju på inget vis av att festivalens andra musiker blir sjuka eller annars bara uteblir och behöver ersättare. I dag fick Minna Pensola hoppa in i stället för Maria Kagan i Schuberts C-dur-kvintett, som gjordes med ett förstklassigt garde: förutom Minna Pensola medverkade Hagai Shaham på violin, Thomas Riebl på altviolin samt kanonmormor Natalia Gutman och Marko Ylönen på cello. 

Det är för övrigt nånting märkligt med dessa C-dur-stycken; på samma sätt som Mozarts Dissonanskvartett och Beethovens tredje Razumovskikvartett (op. 59/3) börjar Schubertkvintetten i tämligen dissonanta tongångar för att sedan gå över i glada C-durtongångar. Det är som om den enkla C-duren kräver en komplex motvikt.

Clara Shumanns tre romanser var härligt drömska i sin enkelhet, som tre spröda, lyriska stycken. Priya Mitchell på violin och Maria Beloussova på piano var hängivna interpreter av denna alltför lite spelade musik.

Avslutningsvis kan vi berätta att Monica Groop har anlänt till Kuhmo och gjort entré på scenen. Hon tolkade tre små sånger av Schubert underbart känsligt på dagen. Roligt var det också att höra Gustav Djupsjöbacka vid flygeln, en känslig och följsam liedpianist även han.

Det drar ihop sig mot slutet och det känns faktiskt i luften här. Spelningarna är ett strå vassare än under första veckan och till och med dagkonserterna börjar vara slutsålda. Det kryllar av människor i Kuhmohuset och det är härligt. Men det betyder också att tempot är högre och att utmaningen att hitta en kvart för bloggen blir allt mer krävande.