Dekadens, dvärgar och sedan kommer Mötley Crüe. Humorn, myterna och de direkta lögnerna som omger rocklefvernet är många. Dessutom ser det hela förbannat bra ut i tv.

Eftersom det definitivt inte är pengarna måste just detta vara några av orsakerna till att så många ungdomar vill bli poprecensenter och överlag ”jobba med medier”.

Tyvärr är verkligheten allra oftast trist. Inte dötrist för man får ju trots allt se många av de egna favoritartisterna live, kanske till och med intervjua dem och så är det alla skivorna man annars inte hade råd med.

Försöker man hålla ens lite distans till artisterna och hela den penningstinna rockcirkusen som man förväntas bevaka hänger man inte jämt med gitarristen i öltältet bakom festivalscenen. Ofta är det inte ens möjligt.

Jag förstår att Tommi Pohjola inte vill missa en gratis konsert. (med tilltugg). Men trots det skulle en total bojkott av dylika evenemang vara på sin plats. Du kan ju gå dit och låta bli att skriva om det.

Det skriver Namnlös i anslutning till Britney Spears-artikeln som handlade om fotobojkotten. ”(med tilltugg)” är i regel aldrig en option och är det så kostar det. Gratis? Nja, konserter och festivaler arrangeras inte under kontorstid. Sure, rockpolisen slipper betala inträde men jobbar kanske dubbelskift och både väldigt sena och tidiga timmar för att få ihop nåt läsvärt i tidningen. De dagstidningar som har medarbetare vars huvudsyssla är att recensera livespelningar och plattor och som därför också har möjlighet att professionellt syssla med lite dekadens är nog mycket mycket få.

Jadaja bla bla bla jag hör er! Jag ska sluta klaga! No more. Tyst. Helt jävla tyst. Det finns ju folk som måste prostituera sig och till exempel copywrita reklam för Ostos-tv. Jag är fett privilegierad trots allt.

Så här går det till, ”Namnlös” och andra:

Man kontaktar skivbolag och/eller konsertarrangör och hoppas på ackreditering. Om allt OK hämtar man några timmar innan konserten biljetten och går in i arenan. (Tidigare har man läst på om nödvändigt.) Under spelningen, som man för övrigt och tacka gudarna ens för det, får se från hyfsat bra plats ignorerar man eventuella adrenalinrusher och fokuserar stenhårt på detaljer; finesser, tabbar, låturval, kostymer, publikreaktioner och whatnot för att ha rejält med material för en intressant recension. Efter konserten går man hem och skriver. Eller så går man hem och sover några timmar och skriver tidigt på morgonen innan DET-RIKTIGA-JOBBET.

Det ser ungefär lika ut för fotografer utom att de trängs alla i ett så kallat fotodike precis framför scenen under de 1–3 första låtarna. Genast efter det ledsagas det ut ur arenan. Fotograferna får alltså inte ens se konserten till slut.

Det där är ett normalt knäck.

Ibland kan man få hänga med på roligheter och få VIP-behandling det vill säga dricka en öl eller två på skivbolagsnissens bekostnad (artisterna bjuder aldrig något, tvärtom är de dyra i drift). Ibland. Nästan aldrig. I shit you not.

Summan av kardemumman är med andra ord att det naturligtvis finns en cirkusvariant som kan inkludera allt från sanslös konsumtion av Red Bull och roligt hö till seriös skit enligt The Dirt. Det förutsätter viss personlighet, stålar och lever, tålamod och social förmåga. Men nog är det möjligt, nog är det möjligt.

The politics of rock ’n’ roll, in England or America or anywhere else, is that a whole lot of kids want to be fried out of their skins by the most scalding propulsion they can find, for a night they can pretend is the rest of their lives, and whether the next day they go back to work in shops or boredom on the dole or American TV doldrums in Mom ’n’ Daddy’s living room nothing can cancel the reality of that night in the revivifying flames when for once if only then in your life you were blasted out of yourself and the monotony which defines most life anywhere at any time, when you supped on lightning and nothing else in the realms of the living or dead mattered at all.

– Lester Bangs