Ingen sprit, inget knark, inga vapen
Publicerad: 02/06 07:50Ett år för länge, länge sedan vadade jag, likt dinsoaurierna, genom leran i Roskilde med glashala plastpåsar på fötterna. Ett annat år hade jag inget tält utan hittade välvilligt inställda finlandssvenskar som lät mig sova i deras bil medan de själva kanade omkring i ett vattenfyllt tält.
När vi fick grönt ljus av HQ på M18 att uforska Sweden Rock Festival (SRF) försökte jag föreslå för kollegan, redaktör Tommy Pohjola (RTP), att vi skulle göra det ordentligt. Ta färjan till Stockholm och sedan tåg vidare till Blekinge, hyra en husvagn i närheten av festivalområdet och på det sättet kunna gräva in oss i SRF:s innersta väsen. Och vara lite miljövänliga samtidigt.
– Nej, sa RTP som åker på festival utomlands för första gången, absolut inte. No, njet, nein.
I stället blir det flyg, tåg och hotell. Bekvämt och bra, passande för äldre statsmän.
Det betyder också att vi kan packa för alla eventualiteter som till exempel att värmeböljan tar slut. Exakt i dag.
En sak är klar. Packningen får inte innehålla något av det som finns i rubriken. SRF:s skydds- och ordningsregler förbjuder det och eftersom vi är bäst i klassen i laglydighet kommer jag att gå igenom RTP:s packning på flygfältet för att se till att han inte bryter mot REGLERNA.
Alkohol, rökning och drogpolicy
• Det är strängt förbjudet att förtära eller vara påverkad av alkohol under arbetstid. Alla andra
typer av droger är naturligtvis strängt förbjudna oavsett tidpunkt.
• Medtagande av egen öl, vin och sprit eller droger in på festivalområdet eller backstageområdet är
förbjudet.
• Inga vapen, knivar eller tillhyggen i någon form får förvaras eller medföras in på området om det
inte behövs för ditt arbete. Alla sådana verktyg, knivar m.m. som kan användas som tillhyggen
ska avlägsnas från de områden besökare har tillträde till innan festivalen börjar.
• Bilar kommer att kontrolleras vid infart till området. Den som inte tillåter att fordonet synas för
alkohol, vapen och droger kommer att nekas access till området.
Hallå är Idi hemma?
Publicerad: 01/06 21:54Foto-Riku antog blandbandsutmaningen och fick ihop till en helt okej c-kassett. Förmodligen med hjälp av sina söner men i alla fall.
Själv har jag precis insett att det dessutom finns böcker som behöver läsas innan man drar iväg på rockfestival. Såna som Fargö Rock City av Chuck Klosterman, Heroin Diaries av Nikki Sixx, The Proud Highway av Hunter S. Thompson och så nånting med Lester Bangs. Jaha. Inser nu att kanske hela mitt liv varit en litterär förberedelse för Sweden Rock Festival? Med den skillnaden då att jag ska bo på hotell och inte slänga tv-fjärrkontrollen ut genom fönstret och snorta pissmyror genom ett sugrör. Fast vad vet man.
(Visste ni att Lester Bangs ville intervjua Idi Amin? Och hur gjorde han? Jo, bara ringde upp palatset i Uganda. Konungen var inte inne men historien är på det sättet sedelärande att jag inte gett upp hoppet om att få träffa Rick Medlocke i Blackfoot.)
Och så var det likadant i filmväg. En enda stor katastrofövning ända sedan jag såg Groundhog Day för tredje gången: Spinal Tap, Office Space och nu senast Kusturicas Maradonabetraktelse. Jag vet egentligen inte varför men fotboll och rockmusik hör ihop. Liksom festivaler och lera.
Burp. Vart gick solen?
Bilden? Jo, utsikterna för en solig veckända i Sölvesborg har precis försämrats. 12-13 grader och regn på torsdag…
En c-kassett till
Publicerad: 01/06 12:49Av någon outgrundlig anledning ville redaktör Tommy Pohjola (RTP) att vi skulle lägga ut blandbandsspellistor på den här bloggen. Antagligen för att det var sådant han sysslade med när han växte upp i närheten av Pirlax city. Och för att han inte har sovit på den senaste veckan eftersom han inte vill missa festivalen som börjar på onsdag!
Tidigare var det här med listor något som ”män” sysslade med (pojkar i 30-40-årsåldern): Fem-topp-låtar att klämma finnar till, fem-topp-låtar att gråta (och ona…hups familjetidning) till och så vidare, i all oändlighet. I jämställdhetens namn så gör faktiskt det klokare könet också listor av den här typen. Det glädjer mig.
Om uppdraget från RTP (hädanefter Tankesmedjan) skulle ha varit att göra en blandbandslista (sicket ordmonster) till de sång- och dansorkestrar som faktiskt uppträder på Sweden Rock Festival hade det funnits en poäng men nu fixar jag ihop den i hobbypausen: fönstertvättning är det nya svarta!
Tanksmedjan tror att jag hatar hans lista men så är icke fallet. Jag bara ler i mjugg åt den. Pffft.
Så här ska det låta:
A-sidan:
1) Guns ’n’ Roses: Welcome to the Jungle. Känslan av att gå igenom portarna på ett festivalområde. Stängslet skyddar mot dom där på utsidan. Och det är en bra låt.
2) Panthera: Cowboys from Hell. RIP Dimebag Darnell.
3) Clawfinger: Nigger. Världens bästa svensk-norska samarbete.
4) Anthrax: Caught in a Mosh. Kul poplåt.
5) Killswitch Engage: Temple from the Within. Blev fascinerad av dem när jag fotograferade dem på Nosturi.
6) Rammstein: Du hast. En metallista utan de germanska pyroteknikerna är inte värd något.
7) W.A.S.P: I wanna be somebody. Varför är inte Blackie & co på SRF?
8) Ramones: Bonzo goes to Bitburg. Pop för intelligenta.
9) Blue Öyster Cult: Stairway to the Stars. Så här blir det när rockkritiker börjar göra musik.
10) Korn: Word Up! Egentligen är Korn löjliga men låten är fabulös.
11) Black Sabbath: Sabbath Bloody Sabbath. Fortfarande kalla kårar längs ryggmärgen.
12) Slayer: Disciple. En vacker ballad. ”God hates us all”. Jepp. Och tiluliluli-solo.
13) Black rebel motorcycle club: What ever happened to my rock&roll? En mycket relevant fråga för en som ska till SRF.
14) Motörhead: Killed by death. ”We are Motorhead, we play rock&roll”.
15) Neil Young & Crazy Horse: Hey hey, my my. Kanadensisk hippi och fula gubbar spöar skiten ur de flesta metallband!
B-sidan:
1) Iron Maiden: Fear of the Dark. Nåh, Dickinson och gubbarna ska nu finnas med i någon form.
2) Slipknot: Wait and bleed. Världens bästa och kortaste nulevande trummis Joey Jordison. RIP Keith Moon.
3) Johnny Cash/Nine Inch Nails: Hurt. Det här är tyngre än allt annat på listan!
4) Thåström: Ingen neråtsång. Bara lyssna och njut.
5) Metallica: Seek and Destroy. Riff, riff, riff.
6) Judas Pries: Screaming for Vengeance. British Steel.
7) Megadeth: Symphony of Destruction. Det pärttär Dave Mustaine fortfarande att han kastades ut från Metallica.
8) Alice Cooper: No More Mr Nice Guy. Så här lät det när farfar var ung.
9) Twisted Sister: I Wanna Rock. Bara för att de är på SRF.
10) Mötley Crüe: Shout at the Devil. Vad skulle Nikki Sixx ha gjort?
11) Napalm Death: Nazi Punks Fuck Off! Lyssna på nyanserna.
12) Motörhead: Ace of Spades. Kanske inte deras bästa låt men de har vevat i 29 år.
*riku*
Livet i ett blandband
Publicerad: 31/05 16:05
Detta är en c-kassett och den är ingenting man skickar till månen som bevis på att det finns liv på jorden.
Det är få saker som är oumbärliga på en rockfestival. Blandbandet till exempel är sjukt viktigt liksom Falaffel och Nasigoreng men de två sistnämnda avhandlas kanske i ett senare inlägg.
Jag vet inte ens själv varför men jag äger tre iPodar och slutade använda c-kassetter i november 1986. Men eftersom jag mentalt aldrig lämnat 1980-talet slutar jag aldrig tala om c-kassetter. Blandbanden var grymt starka legg som till skillnad från den av polisen beviljade officiella plastbiten verkligen berättade vem du är, varifrån du kommer och det allra viktigaste – vart du är på väg.
Mitt nästa flyg går till Sweden Rock. När jag ser i backspegeln stod det skrivet i sjärt… stjärnorna det vill säga kassettfodralet för 25 år sedan.
Och fortfarande tänker jag c-kassett och blandband när jag sammanställer spellistor i iPoden.
Självklart har jag i sann Chuck Klostermansk anda kramat ihop en Very ’Eavy Very Special lista för SRF. Foto-Riku har reda sagt att han till stora delar hatar den. Jag gissar att det är Ace Of Spades som han kan uppskatta och så Churchills tal som avrundar det hela, ni vet We shall neverrrrr surrrrender…
A-sidan
INTRO: Gonzo Las Vegas: ”We were somewhere around Barstow on the edge of the desert when the drugs begun to take hold…” från soundtracket till Fear And Loathing In Las Vegas.
1) Black Sabbath: Paranoid. Originalet. Jag är stum.
2) Van Halen: Runnin’ With The Devil. Den här versionen är från en bootleg inspelad på Whiskey A Go-Go i LA cirka 1978.
3) AC/DC: Rising Power. Från den underskattade lp:n Flick of The Switch.
4) Turbonegro: Good Head. Liveinspelning, Reeperbahn. Tack St Pauli!
5) Mötley Crüe: Dr. Feelgood. Dr Dröööög snälla skriv in mej, signerat Nikki Sixx.
5) Iron Maiden: 2 Minutes To Midnight. Up the Irons!
6) Twisted Sister: Never Say Never. Från Club Daze V0l 2. Ful hårdrock.
7) Joan Jett: I Love Rock’n’Roll. Rock? Hårdrock? Skit samma.
8) Ozzy Osbourne: Rock’n’Roll Rebel. Ozzman Cometh mådde inte bra när han spelade in den här låten. Men det är klockren Ozzy.
9) Q5: Missing In Action. Aijajaj så tajta dubblerade gitarrer.
10) Quiet Riot: Metal Health. Grym hit då, låter sämre nu men i alla fall ett måste på den här listan, känns det som.
11) Anthrax: Room For One More. Ett ”färskare” spår av New Yorks finaste. Scott Ian är kung.
12) Nirvana: Heart Shaped Box. Kom i skuggan av en radda andra låtar men förtjänar mer.
13) Skid Row: Youth Gone Wild. Sebastian Bach försöker sig på skådiskarriär på Broadway medan någon annan av snubbana i bandet odlar häst och gris på någon gård. Anteckna.B-sidan
1) Motörhead: Ace Of Spades. Som saliven säger har bandet egentligen bättre låtar. Inte. Haha.
2) Ramones: Somebody Put Something In My Drink. En av de mest vanligaste förklaringarna, jo.
3) Metallica: All Nightmare Long. Kan ju förvåna att jag plockar i nya materialet men den här känns som en blivande klassiker. Tung och elak.
4) Airbourne: Stand Up For Rock’n’Roll. Om förebilden är AC/DC och man är stiltrogen blir det oftast bra.
5) Dio: We Rock. Hellre den här än Holy Diver. Snabbare, råare.
6) Rainbow: Power. Riff och raff från Rainbows egen ”Flick of the Switch”.
7) Hellacopters: Free Street. Känns som en ballad i det här sällskapet.
8) Kiss: King Of The Mountain. Så här ska man må ibland. Det är hälsosamt.
9) Thin Lizzy: Cold Sweat. Enkelt är bäst.
10) Roky Erickson: Don’t Shake Me Lucifer. Ingen har sagt det bättre.
11) Blackfoot: Highway Song. Från Live, ungefär 8 minuter och inte en sekund för mycket. Klassiker.
12) Whitesnake: Love Ain’t No Stranger. David Coverdale som bäst.OUTRO: Churchill’s speech: ”We shall fight…”
Anvil – en modern klassiker
Publicerad: 31/05 11:06
Spinal Tap, The Dirt och nu boken om kanadensiska Anvil. Måste läsas, måste.
Anvil röjde hårt och länge och tammetusan så tror jag att de aldrig ger upp. Och de har aldrig varit särskilt bra. En stor hit förlöstes i början p 80-talet, kolla juutuubklippet här ovan.
Lucifer var här
Publicerad: 31/05 08:59Jag har börjat dagen med Roky Ericksons ”Don’t Shake Me Lucifer”. Som outro ska jag höra Churchills speech.
Att god morgon, bara.
Båda ljudspåren finns på mitt Sweden Rock-blandband, en c-kassett som snart ska dissekeras av musikpatologen i denna blogg.
För övrigt så är ”2 Minutes To Midnight” dagens låt.
Man kan bli böbi i huvu
Publicerad: 30/05 16:10Låt oss snacka festivalregler. Nummer 1 gäller alla UV-förhållanden men särskilt dagar som den i dag i Helsingfors – plus 25, vindstilla och inte ett moln.
Det blev alltså aktuellt att berätta för treåringen att vatten är good stuff i största allmänhet. Jag sade till honom att dricka för att det är vad hans kropp behöver en varm dag och för att han inte ska bli böbi i huvudet. Grabben förstod, drack en halv liter och så gick vi till buskaget för att kissa.
Nu ska jag leva som jag lär och själv dricka litervis med svenskt vatten nästa vecka. För att inte bli mera böbi i skallen än jag redan är.
ps. Killen på bild har delgivits informationen om var, hur och i vilket sammanhang bilden av honom används. Föräldrarna har okejat med förbehållet att, låt oss kalla honom Chefen, garanteras visst mått av anonymitet.
