Tack Jan Söderblom!
Publicerad: 17/07 23:52Äntligen har det hänt. Efter en vecka av mestadels medelljumma framföranden har jag upplevt nånting märkligt, nånting som övergått mitt förstånd. Denna gång var det Virtuosi di Kuhmo och Jan Söderblom som lyckades skapa de där unika speciella framförandena som jag ännu kommer att minnas länge.
Deras tolkning av Bartóks Divertimento för stråkorkester var urstark, rentav monumental. Ack så hjärtskärande, djupt fylliga ackord som gjorde sig gällande här! Super-Jannes grepp sitter urbra för den här lite riviga och energiska Bartóken.
Och spelningen av Arthur Honeggers Symfoni nr 2 för stråkorkester och trumpet ad libitum var, om möjligt, ännu bättre: fylld av djupröda, mörka toner, subtilt framlirkade. Musiken har en berättande sida, men alltid med mörka förtecken. Det här är så välskriven, mustig stråksats och tolkningen är härligt energisk och suggestiv. Och Simon Cox trumpetsolo på slutrakan medför en vidunderlig kvalitet.
Dessa två tolkningar är orsaken till att jag överhuvudtaget kommer till Kuhmo, just för att få uppleva sådana här stunder.
Tårar i alla former
Publicerad: 17/07 13:50Kuhmofestivalen är inne på sin sjätte dag och festivalen pågår som vanligt. En hel del konserter och artister, men inga stora överraskningar. Kvällens maratonkonsert ser dock intressant ut: temat är olika former av tårar. Här finns europeiska tårar, tårar av affektion och skuldkänslor, tårar vid avsked, festliga tårar, tårar av skam, landsflykt och krig samt gömda tårar och skratt mellan tårarna. Det återstår att se vad det leder till men inramningen känns tilltalande.
Liksom under tidigare år kommer fredagkvällens konsert att ha två pauser och olika musiker för varje stycke. Med på programmet ryms frimurarmusik av Mozart, en sorgmarschsonat av Beethoven (op.26), en Mendelssohn-trio, ett Bartók-divertimento, en Sjostakovitj-trio och Honeggers Symfoni nr. 2 för stråkorkester och trumpet, som uruppfördes mitt under brinnande krig 1941. Programupplägget låter på många sätt helt intressant.
Som i en nattklubb …
Publicerad: 17/07 09:19… Var det i Helsingforsarenan och de som planerat själva scenografin, ljudet och ljuset ska ha tack för att ha fått ut allt ur burken till ishall. Hett och svettigt var det också! Och vad alla dansade.
Däremot undrar man nog vad som egentligen var Britneys insats förutom att vara Britney. Oftast placerades hon mitt inne i klungan av dansare och mycket av musik och sång stärktes genom att det kom från band. Damage control? Inte vet jag. Britney har kanske en karisma som kunde räcka till mer, men i den här showen var hon rätt så utbytbar.
Cirkusen har börjat…
Publicerad: 16/07 21:06… Med akrobater som får stormande applåder. Inget speciellt kanske, men en publik som väntar på Britney är påtagligt nöjd över scenkonstruktionen med tre runda cirkusarenor i mitten av hallen. Alla kommer att se bra.
Var är kammarmusiken?
Publicerad: 16/07 17:48
Under Vladimir Mendelssohns tid har många goda idéer kläckts i Kuhmo. Pavel Vernikov värpte ett ägg i Djurens karneval på tisdag. Stefan Bremer
Sakta men säkert har Vladimir Mendelssohn gjort sina förändringar på Kuhmofestivalen och nu börjar vi se vad det lett till. Att han satt sin egen prägel på festivalen är definitivt en bra sak, men vad betyder det i praktiken?
När Mendelssohn tog över ledarskapet sommaren 2006 förklarade han i en intervju för Hbl att ett tema är onödigt bindande och att han helst inte ville ha något tema på sin festival. Årets festival bär ändå temat sagor och berättelser och för något år sedan hade festivalen temat resor och olika destinationer.
I samma intervju som jag gjorde med honom sommaren 2006 förklarade han också att han ville bjuda på små överraskningar under konserterna. Det har han också gjort – med den påföljden att Kuhmo i snabb takt höll på utvecklats till en festival där allt mer och mer tid gick åt att möblera om scenen för att ta in tjugo musiker för att spela ett stycke som bara räckte en minut. Ibland har det här lilla extrastycket varit en kuriositet, ibland har det varit ett bortglömt guldkorn som grävts fram ur historiens skattkista.
Till all lycka har den här utvecklingen mot allt kortare stycken och allt mera roudande dock bromsats upp och i år kan vi redan se att styckena är lite längre och fylligare. Inte bara kuriositeter alltså.
Men alltjämt finns det människor som frågar sig ”var är kammarmusiken?” De saknar de stora verken och den musik som de egentligen kommit för att höra: Mozarts, Haydns och Beethovens kvartetter och andra verk ur standardrepertoaren. Snart lär det bli ordning på den fronten när Meta4 spelar gamla hederliga stråkkvartetter under tio olika konserter från och med lördag.
Galenskap på scenen
Publicerad: 15/07 21:14
Leionel Peintre är ypperlig i rollen som galen kung. Stefan Bremer
Om det finns ett sätt att illustrera ett mentalsjukhus i konsten – eller åtminstone allmänhetens bild av det – så är nog Peter Maxwell Davies sångcykel Eight songs for a Mad King ett rätt bra exempel. Fast egentligen är det här väl ingen sångcykel, snarare ett skådespel där galenskapen dras till sin spets och alla dras in i vansinnet.
Lionel Peintre, den franska barytonen som sjunger lite i näsan men har en fantastisk scenkarisma, är som en blandning av Helena Juntunen och Pasi Hyökki i sin röstakrobati när han reciterar texterna och lever sig in i dem med hela sin själ. Och som kronan på verket tar han violinistens violin och slår den i små bitar för att illustrera sin nervositet när vi når klimax i sjunde sången, Country dance. Han är rabiat, han är urnsinnig.
Den galne kungen har en excellent motpart i Jan Söderblom som agerar hans läkare och shrink.
Maxwell Davies musik är intressant så till vida att den kombinerar många musikstilar. Niomannaensemblen låter inledningsvis som en riktig nymusikensemble i öppningsackorden, men efter det anspelar man på alla möjliga musikstilar, allt från barock till spökstämningar (på cembalo), fågelsång, jazz och kabaré. Allt för att illustrera villervallan i kungens huvud. Det här är en rik blandning av ett otal musikstilar, ibland satta på varandra.
Det är roligt att Maxwell Davies-sångerna görs i Kuhmo som ett skådespel, där Peintre tar kontakt med musikerna och får dem att bli en del av dramat och showen. Det hade ju varit mycket tråkigare om musikerna varit undangömda i ett hörn eller i ett orkesterdike. Ypperligt framförande!
Så skall det låta!
Publicerad: 14/07 17:39
Zoran Markovic är en härligt livfull kontrabasist med elegant ton. Stefan Bremer
Det här var utan vidare den roligaste versionen av Djurens karnaval som jag har hört. Så här skall den spelas, lagom rivigt och lagom rockigt, men med finess och elegans.
Men så var ju också artistgardet förstklassigt. Eller vad sägs om Junio Kimanen och Konstantin Bogino på piano som tävlande motparter – den äldre mot den yngre, Janne Thomsen på flöjt och Christoffer Sundqvist på klarinett som kommenterande röster och Tim Ferchen på slagverk. Och så förstås stråkarna med violinisterna Pavel Vernikov och Dan Zhu (den senare en ny virtuosviolinist på Kuhmoscenen), cellisten Andreas Brantelid och så förstås Zoran Markovic, en synnerligen livfull kontrabasist men med mjuk och elastisk ton.
Det är nog bara i Kuhmo där man kan göra det lika överdrivet och släppa loss lika ledigt. Det är härligt. Vi behöver såna här magnifika överraskningar också på kammarmusikfestivaler. Och det här är ju på inget vis oseriöst – tvärtom tar musikerna Saint-Saëns på största allvar när de släpper loss.
