Jag har länge undrat vart Macchu Picchu försvunnit från Tre Smeder i Helsingfors. I dag hittade jag dem i Köpenhamn. Bra så. Alltid bra att veta var föremål och folk finns, inte sant.

För Foto-Rikus och min del är det dags att buga djupt. Vi säger tack och förlåt och hoppas att ni som läst oss här på bloggen, på hbl.fi, på twitter och så förstås i papperstidningen före och efter Sweden Rock haft ens lite behållning av materialet. Nya festivaler, nya skribenter, nya blogginlägg.

Vi åkte till Sölvesborg för att tar reda på vad det är för kufar som betalar sig sjuka föra att bo i tält och se Uriah Heep och Soilwork och äta panang curry i fyra dagar stående på en hårt sluttande gräsmatta. Vi ville också veta om Finland faktiskt är Heavy Metal Capital of the World, vilket många av våra landsmän faktiskt tror.

Blackfoot hittade vi i Köpenhamn. Helt okej spelning.

Jag skriver detta på åtta kilometers höjd någonstans över Gotland, lite trött och glad över att strax få se Chefen snarka lugnt hemma i Rödbergen. Sånt är viktigt.

Heavy Metal är viktigt.

Ni ska fortsätta gå på festival också efter att ni fyllt 23, studerat färdigt, fått jobb och kanske behöver bära kostym på verkstaden.

Vi träffade ett danskt par som var 58 år. Han och hon hade träffats 1971 på Roskilde. De hade lagat en shitload av kids som uppfostrats med rockenroll och som småningom blivit gamla nog att gå på rockfestival helt själv. Nu hade mamma och pappa (som också var mommo och moffa eller hur det nu var) igen tid att rocka loss på tumis. De här goda danskarna kom över sundet för att se Johnny Winter men gillade också Twisted Motherfucking Sister.

Poängen är att det inte alls handlar om kufar. Sportredaktör Turula talar alltid om trollen när Tuska invaderar Helsingfors centrum och jag vet ju att han, en av de snällaste människorna på planeten, menar väl. Han och jag vet att det är helt vanligt folk men det är nu metallhelg och då ska man ha corpse paint, nitbälten och ett hår som faffa inte godkänner. Dessutom lämnar trollen efter sig en massa stålar.

Heavy Metal Capital? Lemmy säger att Motörhead har hemmafavör i Tyskland och Sverige. Då hjälper det inte att pionjärerna spelat in en bra liveplatta i Tavastehus, eller att Iron Maidens ”Fear of the Dark” är som bäst i den version som fastnade på band i Helsingfors ishall och som får backstagebaren i Norje att vibrera. Känslan är att hårdrocksdiggandet är både djupare och bredare Sverige trots att vi har större festivaler.

För mig är Sweden Rock Festival 2009 som South By Southwest i Austin, Texas 2005 – jag måste tillbaka. Det är ett bra tecken. Jag är frisk.

Over 'n out.

Under resan har vi dessutom avhandlat bandtröjor, vattenstrategin, rajdern, crocs, klimatförändringen och överlag allt som kan betecknas som Det Nya Svarta. Foto-Riku kan tycka annorlunda men det är faktiskt rätt mycket som är svart och det är positivt. Radio Vega måste börja spela ”Paranoid”.

Fyra dagar, fyra plusgrader. Låt oss protokollföra lite data. Utöver dessa officiella siffror har vi konsumerat svensk syre, Loka (2 små burkar) och kanske 70 liter A-klassens Sofiero. Vi har sovit fem sex timmar per natt och åkt cirka 3000 kilometer flyg, buss och tåg som era ögon, öron och näsor.

Vi har twittrat. Vad FAN är det liksom?! Det ska jag gugla bara den här fågeln landat.

Till sist, söndagen 7.6.2009: Grattis Danmark! Vi ses i Sydafrika 2010.