När jag skriver det här blir kvällens headliner Uriah Heep intervjuade för TV4 och någonstans i periferin spelar ZZ Top sin version av ”Viva Las Vegas” i högtalarsystemet. Jonej, inte är vi här för att spana in rockenrollens framtid. Dessutom är det en massa folk som sitter och degar i sånadär hopfällbara campingstolar. Foto-Riku sez da campingstolarna är det nya svarta. Han säger det om det mesta: Carlsbergs öl, tåget från Köpenhamn till Ronneby, bubbelpoolen på hotellet och Angusburgaren som vi vred i oss på pressområdet.

Med en burgare och några Spendrup i magen känns allt väldigt heavy metal. Jag lovar det var en halv kodda och mycket lite grönsaker mellan vetemjölet. Det handlar om överlevnad. Det samma gäller lokaliseringen av a) kisifaciliteter och b) jakten på internet. Svårt men inte omöjligt för oss. 

Vårt anspråkslösa hotell ligger ungefär 50 kilometer nordost från festivalområdet och vi åker skytteltrafik med en stor gul buss. För övrigt är det kyligt som i Seinäjoki när klockorna klämtar för ännu en upplaga av Provinssi. Skillnaden är den att här finns otroligt många långhåriga typer med Kamelot-tröjor.

Och, en gång till, om ni har läst hblrock:s twittrande så vet ni att vi i metalltraditionens namn (Motörhead, Mötley Crüe, Deströyer666 osv har döpt om festivalen till Sweden Röck och den ena i äldremetallpatrullen till Röck-Tömmy och därför givetvis också den andre till Fötö-Riku. Det var roligt en, ja till och med två gånger så nu är det slut. Punkt.

Fötö-Rikus (sorry sista gången) tes om att åldern på headliner-artisterna är kongruent med festivalpublikens ålder verkar kunna bevisas. Det gläder honom alldeles oerhört eftersom det finns äldre festivalbesökare.

Till sist vill jag ännu nämna Blackfoot. Sådär.

Senast nu först(ö)r ni att den här essän författats av minst två personer. Nästa på programmet är Möwgli ööh (sorry nu ännu en gång) nej då utan Blaze Bayley och Uriah Heep.