Arkiv för juni, 2009

”Den där jobbiga britten”

Publicerad: 10/06 21:30

Äsch. Färskaste Ross Halfin-bilderna av Metallica är från 2005. Inget med Robert Trujillo, alltså.
Om ni kollar bilden av Ross själv på karlns hemsida ser han snäll och trevlig ut. Läser man Kirk Hammets förord i boken framstår en helt annan man. En stöddig brittisk proffsfotograf som också kunde vara rolig. Ross själv påminner att också Metallica förändrades längs med vägen – från källarbandet till monstret på 90-talet.

Jaja. Det är två i tango.

Ross har bilderna

Publicerad: 10/06 10:25

Ross Halfin har plåtat Metallica och en jädrans massa andra band. Kolla hemsidan här.

Ska strax hämta hans bok med Metallica-pix hos Like. Rapport senare i dag!

Före söndagens gig ska man också se Somekind of Monster. Igen, får man tillägga. Kanske fjärde gången då. Bäst är ju när Dave Mustaine tittar in och alla gråter. Hilarious!

Inte så snygga bandtröjor

Publicerad: 09/06 16:20

Det här är weirdness. Och officiella Metallica fanklubben avsäger sig allt ansvar.

Snart i stan – Metallica

Publicerad: 09/06 13:37

På söndag smäller det i Hartwall Arenan, hoppas vi!

De här låtarna spelade Metallica i Globen, Stockholm den 8:e mars (tack Expressen):

1. That was just your life
2. The end of the line
3. Harvester of sorrow
4. No remorse
5. One
6. Broken, beat and scarred
7. Cyanide
8. Sad but true
9. Turn the page
10. All nightmare long
11. The day that never comes
12. Master of puppets
13. Fight fire with fire
14. Nothing else matters
15. Enter Sandman
16. Helpless
17. Jump in the fire
18. Seek And Destroy

 

35 200

Publicerad: 08/06 15:28

… Det är årets publiksiffra på Sweden Rock Festival. Nytt rekord, med andra ord.

El Condor Pasa

Publicerad: 08/06 00:03

Jag har länge undrat vart Macchu Picchu försvunnit från Tre Smeder i Helsingfors. I dag hittade jag dem i Köpenhamn. Bra så. Alltid bra att veta var föremål och folk finns, inte sant.

För Foto-Rikus och min del är det dags att buga djupt. Vi säger tack och förlåt och hoppas att ni som läst oss här på bloggen, på hbl.fi, på twitter och så förstås i papperstidningen före och efter Sweden Rock haft ens lite behållning av materialet. Nya festivaler, nya skribenter, nya blogginlägg.

Vi åkte till Sölvesborg för att tar reda på vad det är för kufar som betalar sig sjuka föra att bo i tält och se Uriah Heep och Soilwork och äta panang curry i fyra dagar stående på en hårt sluttande gräsmatta. Vi ville också veta om Finland faktiskt är Heavy Metal Capital of the World, vilket många av våra landsmän faktiskt tror.

blakfut

Blackfoot hittade vi i Köpenhamn. Helt okej spelning.

 

Jag skriver detta på åtta kilometers höjd någonstans över Gotland, lite trött och glad över att strax få se Chefen snarka lugnt hemma i Rödbergen. Sånt är viktigt.

Heavy Metal är viktigt.

Ni ska fortsätta gå på festival också efter att ni fyllt 23, studerat färdigt, fått jobb och kanske behöver bära kostym på verkstaden.

Vi träffade ett danskt par som var 58 år. Han och hon hade träffats 1971 på Roskilde. De hade lagat en shitload av kids som uppfostrats med rockenroll och som småningom blivit gamla nog att gå på rockfestival helt själv. Nu hade mamma och pappa (som också var mommo och moffa eller hur det nu var) igen tid att rocka loss på tumis. De här goda danskarna kom över sundet för att se Johnny Winter men gillade också Twisted Motherfucking Sister.

Poängen är att det inte alls handlar om kufar. Sportredaktör Turula talar alltid om trollen när Tuska invaderar Helsingfors centrum och jag vet ju att han, en av de snällaste människorna på planeten, menar väl. Han och jag vet att det är helt vanligt folk men det är nu metallhelg och då ska man ha corpse paint, nitbälten och ett hår som faffa inte godkänner. Dessutom lämnar trollen efter sig en massa stålar.

Heavy Metal Capital? Lemmy säger att Motörhead har hemmafavör i Tyskland och Sverige. Då hjälper det inte att pionjärerna spelat in en bra liveplatta i Tavastehus, eller att Iron Maidens ”Fear of the Dark” är som bäst i den version som fastnade på band i Helsingfors ishall och som får backstagebaren i Norje att vibrera. Känslan är att hårdrocksdiggandet är både djupare och bredare Sverige trots att vi har större festivaler.

För mig är Sweden Rock Festival 2009 som South By Southwest i Austin, Texas 2005 – jag måste tillbaka. Det är ett bra tecken. Jag är frisk.

tom-o-rik

Over 'n out.

Under resan har vi dessutom avhandlat bandtröjor, vattenstrategin, rajdern, crocs, klimatförändringen och överlag allt som kan betecknas som Det Nya Svarta. Foto-Riku kan tycka annorlunda men det är faktiskt rätt mycket som är svart och det är positivt. Radio Vega måste börja spela ”Paranoid”.

Fyra dagar, fyra plusgrader. Låt oss protokollföra lite data. Utöver dessa officiella siffror har vi konsumerat svensk syre, Loka (2 små burkar) och kanske 70 liter A-klassens Sofiero. Vi har sovit fem sex timmar per natt och åkt cirka 3000 kilometer flyg, buss och tåg som era ögon, öron och näsor.

Vi har twittrat. Vad FAN är det liksom?! Det ska jag gugla bara den här fågeln landat.

Till sist, söndagen 7.6.2009: Grattis Danmark! Vi ses i Sydafrika 2010.

Dag 14 av 26

Publicerad: 07/06 10:13

Sabaton spelade nationalsången och det var allsång men sedan gick det ändå åt helvete. Fotbollsförlusten mot Danmark i Stockholm verkade bekymra få swedenrockers. Betydligt mer oroväckande är det faktum att så många bryter mot tröjregeln.

hevihell

Riffmonstret Tony Iommi.

 

Annars så satte Heaven & Hell en tung svart punkt för festivalen vid midnatt i går med uppsättningen Ronnie James Dio, Tony Iommi, Geezer Butler och Vinny Appice. Sistnämnda är trummis och bandets baby, född 1957. Låtar som Children of the Sea är genredefinierande så man står ju bara och gapar där tills det är Dio i närbild på storskärmen. Då vill man ringa ambulans. 

Sådär är det på en festival där artisternas medelålder är runt 60. Man måste vara beredd på barnförbjudna bilder av skrynkliga små troll.

För övrigt hann vi spana in både Electric Boys och Europe. Mera om dem och Heaven & Hell i en artikel som vi publicerar senare på dagen på hbl.fi, men det behöver genast sägas att ingendera av svenskarna drog ner så mycket applåder som man kanske kunde vänta sig. Hemmaplan och allt. När Europe rockade loss snackade vi med en kille som kommit till Sölvesborg i 13 år. Första gången han ”dog” när Alice Cooper var här och spelade Hey Stoopid.

– Andra gången var i fjol när Whitesnake var här.

Naturligtvis behövde vi veta om denne man med tydliga bikerdrag och yttre attribut som vittnade om ett liv på verkstaden gillade Europe också.

– Nej.

Svaret kom blixtsnabbt. Sedan sjöng han genast med i ”Carrie”.

Bäst på Sweden Rock 2009:

  • Volbeat, Twisted Sister, Motörhead, Heaven & Hell.
  • Sofiero & Angusburgare.
  • Grekerna och ryssarna i presstältet. Hilarious.
  • Den goda, glada stämningen.

Sämst på Sweden Rock 2009:

  • Lapplandskylan. Det är juni, för fucks sake!
  • Mr Rick Medlockes manager som aldrig hörde av sig.