Det gick inte att lita på Lita
Publicerad: 05/06 19:07
– Varifrån kommer de här syntslingorna? De finns inte på originalen, säger en nästan konstiperad RTP (hädanefter redaktör Tommy Pohjola) när Lita Ford (vet ni inte vem det är så googla med Girlschool, Ozzy, Joan Jett, Nikki Sixx osv) spelar på SRF:s största scen Festival.
Enligt hörsägen hade hon lagt av med musiken för att sköta hem och familj och har nu satsat på en comeback. Sweden Rock är ett perfekt ställe. Tyvärr fungerar comebacken dåligt med ett band som inte är alls samspelt och sen de där förbannade syntslingorna.
Redaktör Tommy Pohjola (hädanefter RTP) har redan bloggat om t-shirtetiketten (”man kan aldrig ha för många svarta band t-shirtar”, som en klok man sa) på festivalen. Han har tystnat om crocsen nu när regnet öser ner…
Utöver den klassiska metalluniformen finns det ju ”rolighetsministrarna” i badrock, lederhosen, kilt eller älghatten i de svenska färgerna. Olika sorters kontraptioner för att skydda sig mot regnet, som alltså öser ner. Mycket vatten.
Som känt ska norrmännen alltid vara värst (sa någon Mayhem) när det gäller metall så en mc-gutt hade fått för sig att det är cool att måla tanken på Yamahan med motivet från någotslags jedifackmöte. Om ni stöter på honom så är det han som har en gul läderrock med en panter på ryggen. Kempegrejt.
Fåren ska stå utanför
Publicerad: 05/06 14:42Dags för första rapporten från öltältet i backstageområdet. Börjar bli stimmigt inför helgen där också fast ölen är gratis bara för artister. (49 kronor för halv liters flarran.)
En första intressant notering är att all öl på festivalområdet är klass A. Skulle aldrig gå i Finland. Det skulle vara full cirkus på tre minuter eller i alla fall innan de sista ackorden under förmiddagens första spelning försvunnit med vinden till skogarna i Nottingham. Men här fungerar det ganska bra.
Föto-Riku har ätit Angusburgare i två dagar. Kanske det blir en till i dag. Jag lovar, det är en halv ko, en tjock skiva ost, bacon och bröd. De två tomatskivorna är en gåta. Vad ska man göra med dem?
Eftersom man känner ingen och ingen känner en får man ta det lugnt backstage. Ingen som velat avskeda mig för att jag inget begripit och inga ryggdunkningar för jag att jag fattat preciiiis vad Tyketto står för.
Presstältet där bl.a. era utsända förväntas arbeta har inte försetts med värme vilket är rätt militant i dessa väderleksförhållanden. Men det är å andra sidan inte långt till sjukstugan när förkylningen slår till.
Precis som alla toaletter i området töms bäkkärens veski ofta. Svenskarna kan!
I väntan på röckbussen och John Blund funderar jag ut en egen rider.
En rider [rajder] är en lista med önskemål som artister skickar till konsertarrangören med hur saker och ting skall vara i och runt logen. Den kan också innehålla information om önskemål kring tekniska specifikationer på och omkring scenen. Ofta delas en rider upp i just dessa två delar, alltså en hospitalityrider och en så kallad techrider. källa: wikipedia
Det är klassiker att kräva att det finns M&M:s och att de gröna och röda chokladpralinerna ska läggas i skilda skålar. Det låter sanslöst tills man sett med egna ögon, som när Saxon spelade i Nosturi och jag fick en pratstund i omklädningsrummet med sångaren Biff Byford.
Men till exempel så här:
- Två får i givakt utanför logedörren.
- Lakritsbitar (i egen skål, två bitar per skål)
- 840 burkar Sandels.
- 840 flaskor kolsyrat källvatten med smultronsmak.
- Panang Chicken och vårrullar, frukt.
- En fallskärm.
- En jukebox med Manowarsinglar, 42 tums plasma tv med dvd.
- Ett svärd.
Detta är inte så långt från sanningen. En annan sak är sedan hur seriöst konsertarrangören och skivbolaget tar på kraven och hurdana hoten om repressalierna är.
ps. Dagens tröja har KISS-tryck. Och så är det på med långbyxorna för att klara kylan.
ps2. Gå nu in på twitter och leta reda på hblrock.
Visa mig din tröja och jag säger vem du är
Publicerad: 05/06 11:22Jag har själv aldrig aldrig aldrig brutit mot tröjregeln. Den är så jävla självklar. Men det är oundvikligt att många gör det, kanske förvirrade av tygutbudet på en stor rockfestival eller för att det de är i desperat behov av rena kläder.
Inte ens tröjorna med de mest klassiska bandtrycken, Motörhead till exempel, är okej om texten inte alls är krackelerad, det inte finns lite torkad lera på ena ärmen, man har spår av tunga spottloskor på ryggen.
På en festival är det ändå en viss sport att spana in alla tröjorna. Ganska många på Sweden Rock har fattat tycke för tröjan med texten ”Så kan det gå… Snickarjävel” och så är det en bild av Frälsaren på korset. Jag antar att det oftare sorterar under humor än i kategorin Jag-Hatar-Religion. Det är svårt det där. Flera utamnande tröjor kan man läsa om i DN:s Festivalblogg.
Klassiskt och slitet är alltså bäst. I dag tog jag på mig en Black Sabbath med en lila stiliserad bild av Ozzy Osbourne.
Lita Ford twittrar
Publicerad: 05/06 10:01Det nu bara är så att inte ens hårdrock och dålig humor värmer längre. Munkjacka, fleece och ännu ett tredje ytterplagg är nödvändiga. Också jeansen åker på nu när junitempen i Blekinge närmar sig Uleåborgsnivån och det är ju då närmare tusen kilometer norrut…
Gjorde i går en ”Sweden Rock” sökning på Twitter och hittade bland andra Lita Ford och Europe. Lita skrev att hon befann sig på Kastrup, att flyget var försenat och att piloten var en idiot. Europe räknar med det mottagande ett bra hemmalag kan vänta sig.
Lita ford på scenen i dag, Europe i morgon.
Hungrig i 25 år
Publicerad: 05/06 00:57
Nu blev det allsång på Skansen med Dee Snider vid mikrofonen: Stay Hungry och We’re Not Gonna Take It är ganska starka öppnare. Gubbarna är som något som ställs ut i M. Tussauds museum och aldrig mera går hem men själv säger de ”we haven’t aged a day”. Om sminket kan sägas att det är kvar och antagligen i djupare lager än förut. Också garderoben är som i början på 1980-talet, bara det att storlekarna gått från L och XL til XXL.
Men det är inte för kläderna vi är här.
Vi är här för gitarrerna, trummorna och pyrotekniken och skulle det inte vara snudd på polarkyla i Sölvesborg så skulle kläderna åka av nu.
Tjugofem år sedan Stay Hungry släpptes. Kan inte minnas att skivan direkt skulle ha protokollförts som en klassiker. Nu verkar det självklart. Dessutom har den sålt och fortsätter sälja grymt bra. Enligt Dee Snider är Stay Hungy det näst mest sålda hårdrocksalbumet i Sverige. Han och hans band skulle inte behöva dra runt nu längre. Stålarna räcker gott till bekvämt äldreboende i Key West, nära någon golfrange.
Men de är här. Det skrämmer vad som kommer efter att Twisted Sister, Iron Maiden, AC/DC och några till definitivt hoppar av karavanen. Säkert är att nya affischnamnet inte är Kamelot.
Twisted Sister firar med att spela hela Stay Hungry i den ordning låtarna finns på plattan.
Nu är det trumsolo. Det finns det inte på lp:n. Inte ens Neal Peart kom undan -trumsolot dödar varje spelning.
Pressen informerar
Publicerad: 04/06 22:13
Dee Snider och de andra damerna.
Det finns pressinformationer och så finns det rock-pressinformationer. Har sett en del av båda. De senare är ofta roliga och märkliga och ibland bådadera. Minns en gång när Andy McCoy somnade mitt i rundabordsintervjun och fimpade ciggen i sin egen cowboyhatt. Ingen vågade säga ett knyst (men alla garvade inombords). En annan gång efter en pressträff åkte jag och foto-Cata hiss med Yngwie Malmsteen. Det var i hotell Palace där hissarna är gamla och ärevördiga men framförallt små. Ett äldre amerikanskt par skulle ner till lobbyn i samma hiss. Yngwie, ungefär två meter i strumplästen och rätt bred, säger till jänkarna:
– Ska ni ha ett plektrum eller?
En annan gång ramlade en välkänd heavy metal-journalist från finska radion in på presskonferensen med Black Sabbath. Det var i Provinssirock. Han steg upp, satte sig igen och sade Mr Tony Iommi och så ramlade han igen.
Sånt minns man gärna. I dag har jag skrattat åt och med Jürgen Rainb… Blackmore, åt Dee Sniders ”DET ÄR JAG SOM ÄR KUNGEN!”-entré i presstältet och Volbeats harklande när en rysk journalist undrade om Volbeat är bättre än D.A.D. Och själv har jag suttit och recenserat tavlor i Ruisrockvillan när det inte bara gick att tala. Frågorna till Lemmy måste ställas av redaktör J. Strang. Bra blev det, till slut och trots allt.
Men sedan får man ju skämmas på riktigt också. Många rockjournalister är djupt förälskade i de objekt de förutsätts bevaka. Det kan vara när frågan till artisten föregås av en Kekkonenhyllning typ ”aamen ni är ju så himla duktiga och den senaste plattan är ett mästerverk…” Ja, och så kommer frågan om det ena eller andra bandet ”egentligen är bättre än ni?” I shit you not. Allt det här har jag hört i dag. Efter att resterna av Rainbow lämnat byggnaden hörde jag en exalterad Artist ringa sina bandpolare och förklara med HÄNDERNA hur han nyss frågat Joe Lynn Turner om skillnaderna mellan Ritchie och sonen Jürgen. Måtte ha SETT BRA UT i den andra luren. Men jag är inte sur. Vi är alla med i Spinal Tap.
För övrigt så sitter jag nu i en röd plyschsoffa och skriver detta. Bredvid mej sitter en fotograf-farbror och snarkar. Han ser ut som Tony Iommi. Ett i ett. Jag lovar.
Om ZZ-Top kan sägas att Texasskäggen verkar piggare än på mycket länge. Ser bra ut, låter bra. Twisted Sister gör entre 23.30. Innan det ska jag glutta på Over The Rainbow.
Hmm. Vi borde skriva mera om Kekkonen. Och Blackfoot.
Jürgen R. Rainbow
Publicerad: 04/06 20:50Ritchie Blackmore är en av hårdrockens mest begåvade musiker. Han är också väldigt ”egen” och jag tror att han hoppat av de flesta andra av sina egna grupper utom Blackmore’s Night. Där verkar han ha hittat lugn och ro.
Frågorna om Rainbows återfrörening har fortsatt hagla tätt. Joe Lynn Turner, sångare i både Rainbow och Deep Purple, om någon vet att det är ett blankt nej från Ritchies sida.
– Jag får ständigt de här frågorna. Nu senast hände det när jag var på soloturné i Ryssland. Jag sade nej men kom sedan ihåg att Ritchie ju har en son. Sedan ringde jag Jürgen och nu är vi här, säger han på en presskonferens under Sweden Rock Festival.
Jürgen Blackmore är det nya svarta.
Jürgen R. Blackmore har ett eget band och egen karriär.
– Först ville jag inte vara med. Men sedan insåg jag att det vore kul och viktigt att låta fansen igen höra pappas musik, dessutom spelad av en riktig Rainbowuppsättning. Så jag sade okej, nu kör vi.
Enligt Joe Lynn Turner är Jürgen på många sätt en kopia av sin far men det finns också olikheter.
– Ritchie är hmm lite svår och har ett humör. Jürgen är på det sättet lättare. Dessutom är han en jäkligt duktig musiker.
Bandet går upp på SRF-scenen om en dryg timme och Hbl är givetvis på plats.
– Vi spelar låtar från alla Rainbowperioder.
