Hungrig i 25 år
Publicerad: 05/06 00:57
Nu blev det allsång på Skansen med Dee Snider vid mikrofonen: Stay Hungry och We’re Not Gonna Take It är ganska starka öppnare. Gubbarna är som något som ställs ut i M. Tussauds museum och aldrig mera går hem men själv säger de ”we haven’t aged a day”. Om sminket kan sägas att det är kvar och antagligen i djupare lager än förut. Också garderoben är som i början på 1980-talet, bara det att storlekarna gått från L och XL til XXL.
Men det är inte för kläderna vi är här.
Vi är här för gitarrerna, trummorna och pyrotekniken och skulle det inte vara snudd på polarkyla i Sölvesborg så skulle kläderna åka av nu.
Tjugofem år sedan Stay Hungry släpptes. Kan inte minnas att skivan direkt skulle ha protokollförts som en klassiker. Nu verkar det självklart. Dessutom har den sålt och fortsätter sälja grymt bra. Enligt Dee Snider är Stay Hungy det näst mest sålda hårdrocksalbumet i Sverige. Han och hans band skulle inte behöva dra runt nu längre. Stålarna räcker gott till bekvämt äldreboende i Key West, nära någon golfrange.
Men de är här. Det skrämmer vad som kommer efter att Twisted Sister, Iron Maiden, AC/DC och några till definitivt hoppar av karavanen. Säkert är att nya affischnamnet inte är Kamelot.
Twisted Sister firar med att spela hela Stay Hungry i den ordning låtarna finns på plattan.
Nu är det trumsolo. Det finns det inte på lp:n. Inte ens Neal Peart kom undan -trumsolot dödar varje spelning.
2 Comments
RSS feed for comments on this post.
Merde, Tommy, vilket sammantäffande! Igår vid middagstid vinglade jag in på Fidas loppis i Sörnäs, vådligt trött efter morgonpasset och allmänt förbannad på klimatförändringen som plötsligt går i alldeles fel riktning. Loppisens CD-hylla bjöd inte på mycket av intresse – men i kaoset av hafsigt framställda 60-talssamlingar, kristna snyftare och saligt förgätna 90-talstechnotomtar hittade jag faktiskt Stay Hungry för tre spänn.
Jag skrockade tyst för mig själv och köpte skivan utan att tänka närmare på saken. Jag har inte ägnat twistsyrrorna många tankar under de senaste 15 åren, men jag minns att det var en av de första skivor min lillbrorsan inhandlade då han som 13-åring hade blivit heavyfrälst. Han såg till att spela LP:n så ofta och på så hög volym att hela resten av familjen minns det till döddagar.
Visserligen gjorde den sortens musikchocker mig ganska avogt inställd till 80-talsheavy, men numera tycker jag bara det är kul att med skivor man minns från sin gröna ungdom – även om man inte har mycket till övers för själva musikgenren. 25 år, ja herregud …
Kul om det funkar!